Påve Franciskus & Carlo Musso; Random House, 2025
Ge inte upp hoppet! Det är påve Franciskus innerliga vädjan i många sammanhang och särskilt i den självbiografi han gav ut nyligen (ännu ej på svenska, red.anm). Tanken var att den skulle komma ut efter hans död, men han ändrade sig, tyckte tydligen att budskapet brådskade.
Man sitter som i ett trevligt, avspänt samtal, där han berättar om barndomen i den italienska invandrarfamiljen i Buenos Aires som liksom så många andra korsat Atlanten för att söka lyckan i Amerika. Ett enkelt liv bland gelikar i italienska kvarter som gick i italienska kyrkan, gick i italienska skolan och åt italiensk mat, ungefär som dagens invandrarförorter. Han spelar fotboll och basket och samlar frimärken.
Barndomen präglar honom, följer honom genom livet och han älskar den. Även som ärkebiskop når den honom när fattiga grannar och bekanta, bland dem prostituerade från hans kvarter, hör av sig i olika ärenden och med en bön om hans välsignelse.
Den svåra tiden under militärjuntan tiger han om, nästan helt. Det hade varit intressant att få hans kommentarer om de olika ryktena om hans agerande, men de saknas. Kanske för att skydda ännu levande personer, kanske för att ämnet är för smärtsamt. Samtidigt döljer han inte självkritik och sina begränsningar.
Allra starkast är för mig kapitlet om konklaven som gjorde honom till påve. Man följer den dag för dag ur hans perspektiv som en spännande deckare. Och allra mest hans djupa insikter, insprängda överallt, om kyrkan. Vi behöver kvinnlig teologi, kyrkan behöver ”avmaskuliniseras”, säger han och citerar påven Johannes Paulus I, som skrev att ”Gud är Fader och ännu mer Moder”.
Vår Gud föddes som ett barn och har samma egenskaper som alla lyckliga barn, samma egenskaper som gör oss stumma av förundran och beundran. Han lever i nuet, har tillit, förståelse, fördömer inte, är entusiastisk, låter sig bli berörd, förtjust.
Kaj Engelhart
