Jon Fosse; Albert Bonniers förlag, 2025
Knappt ett år innan Jon Fosse tilldelades Nobelpriset i litteratur 2023 kom kortromanen Vithet ut på norska. Nu kan den läsas i svensk språkdräkt, mästerligt översatt av Lars Andersson. Det är en märklig bok. För den som redan stiftat bekantskap med Fosse är rekvisitan bekant: bilturen ut i okänd terräng. Denna korta berättelse erbjuder en direkt ingång till ett vidunderligt författarskap och kan kallas juvelen i kronan, alltså sammanfattningen av tematiken hos Fosse. Liten på utsidan, hisnande stor på insidan.
En man ger sig ut på en biltur men kör fast på en avtagsväg och tvingas ut i okänd terräng medan mörkret sänker sig och det börjar snöa. Hans vandring i skogen, där han går vilse, har förstås drag av Dante, som också fann sig vara i en mörk och enslig skog. Fosses pjäs Inne i svarta skogen (2021) handlar också den om en man som kör vilse och möter fyra gestalter, en vitklädd kvinna, sina föräldrar, och en man i kostym. Under vandringen möter han gestalter ur det förflutna, men också en ljusgestalt som presenterar sig med orden ”Jag är den jag är”.
Det hela skildras i vardaglig ton, med enkla egenartade repliker som gestaltar den märkliga färden in i ”den lysande vitheten”. Huvudpersonen är rädd, men det är en rädsla utan ångest. Under den enkla yttre handlingen döljer sig den större berättelsen, mötet med Gud och med döden. Det okända landskapet, den Okände, Oidentifierade, Den för vilken man måste dra skorna av sina fötter för att man står på helig mark. Det är också vad som sker. Plötsligt är alla barfota, och mannen i den svarta kostymen räcker ut sin hand och de går.
Aldrig har väl en motivering till ett Nobelpris varit mer träffande än det om Jon Fosse: att han ”ger röst åt det osägbara”.
Maria Green
