Luk 24:1–12
Evangelisten Lukas berättar om kvinnorna som följde Jesus under hans verksamhet. Samma kvinnor som stått vid korset är nu de som på veckans första dag upptäcker den öppna graven. Vi ser deras mycket mänskliga attityd; de är förvirrade av den öppna graven, och skräckslagna vid åsynen av de två män som meddelar dem händelsen av uppståndelsen. Men trots sin rädsla återvänder de modigt för att berätta för de elva och de andra lärjungarna vad de just har upplevt. Men de blir inte trodda, då deras ord för de andra föreföll vara nonsens.
Men kvinnornas glädjebud var inte alls nonsens. ”Jesus förutsade aldrig sitt lidande utan att samtidigt förutsäga uppståndelsen”, påminner Wilfrid Stinissen oss om (Idag är Guds dag, 21/3) Oväntat, men sant, ger Jesu uppståndelse allt en mening, och vigilians många läsningar vittnar alla om detta.
”Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått” (Luk 24:5f). Även vi lockas kanske ibland att söka Jesus ”bland de döda”, det vill säga att be honom gripa in och göra slut på dödens och bortkastandets kultur, på hatet, krigen och de svåra situationerna för människor på flykt. Men Jesus var inte längre ”bland de döda”, det vill säga bland dem som inte längre väntar på Guds överraskningar, väntar på den balans Gud denna natt ger åt allt. Låt oss vara som kvinnorna på påskdagens morgon, pilgrimer i ett hopp som inte längre bara är av mänskligt slag.
pater Clemens Karlsson OCD
