Jacques Mwepu & Anna-Maria Stawreberg; Mondial förlag, 2024
Om jag skulle hamna i fängelse, skulle jag vilja hamna på en kriminalvårdsanstalt där Jacques Mwepu var chef. Då skulle han komma förbi och prata med mig, som han gör med alla de intagna. Och jag skulle känna mig sedd och förstå att jag kan välja en ny väg i livet. Jacques Mwepu skulle inte bara se mig som en brottsling utan som en människa. ”Jag är övertygad om att alla människor, medvetet eller undermedvetet, någonstans har en dröm om bra framtidsutsikter, att kunna bygga ett liv med familj, barn, ett hem, ett jobb”, skriver han i sin bok Från Kongo till Kumla.
Denna människosyn genomsyrar Jacques Mwepu, kriminalvårdschef på anstalten Kumla sedan 2020, och hans arbete: Varje människa kan förvandlas till det bättre. Men hur kom denna insikt att bli så djupt rotad i denna flykting? Om den resan berättar han i sin självbiografi som han skrivit tillsammans med journalisten Anna-Maria Stawreberg.
Och om jag var minister med ansvar för invandring, skulle jag efter läsning av denna bok inse vilken gåva Sverige fått i och med att Jacques Mwepu kom hit. Och hur kom han hit? Ja, det var en mångårig färd, lång och strapatsrik.
Men om vi ska ta det från början: Han föddes i Kongo 1964. När han var tre år gammal föddes hans bror Kazadi. Jacques minns inte broderns födelse men minns att han blev vettskrämd av ”de vita spökena”, som visade sig vara belgiska benediktinsystrar som hjälpt till under förlossningen. När Jacques var blott fem år gammal försvann hans mamma ur hans liv, när hon fördrevs ur hemmet av fadern. Jacques fick ingen förklaring och trodde länge att det berodde på att mamman inte tyckte om honom. Denna traumatiska händelse beskrivs utan bitterhet. Det var så man gjorde i denna kultur vid den tiden. Orsaken förblev dold. Lillebror fick följa med mamman, men när han var fem år ansågs också han stor nog att skiljas från sin mamma. Pappans andra fru, Meta, var inte snäll mot sina två styvsöner, som for illa. Pojken Jacques hotades med att han skulle skickas till sina farföräldrar, något han inte för sitt liv ville. Pappan skaffade snart också ytterligare en fru, Mamma Samba.
Skolan blev en fristad. Jacques fick börja i en katolsk pojkskola, var flitig och duktig, men när hans lillebror Kazadi omkom i en olycka blev allt mörkt. Kort därefter försvann också pappan, utan att någon förklaring gavs. Troligen var han fängslad på grund av politiska aktiviteter och fick sitta i fängelse flera år.
Jacques började på prästseminariet, men insåg så småningom att det inte var hans väg. Det innebar dock inte att han lämnade sin tro. Jesuiterna på universitetet inspirerade honom. Så kom den dramatiska flykten. Stämningen i Kongo hade blivit alltmer upptrissad. Ledaren Mobutu fruktade revolution och förtrycket av folket tilltog. En mörk natt tar sig Jacques tillsammans med några kamrater iväg från universitetsområdet. Det blir början på en lång flykt med stora umbäranden. Så en dag i november 1990 får han flyga till Sverige. Han har fått flyktingstatus, men tre av hans kamrater får inte följa med. Panik, gråt och övertalningsförsök leder ingen vart.
Sverige i november är inget paradis. Kyla, mörker och snöblandat regn möter flyktingarna, som körs i en skåpbil till Hallstahammar. Så börjar en lång resa, språkstudier, flytt, Västerås. Han erbjuds utbildning till svetsare eller kock, men han har ingen fallenhet för någondera av dessa yrken. Ett uppdrag som ordningsvakt leder in till kriminalvården och han får så småningom också tjänstgöra utomlands. Hans stora språkkunskaper uppskattas. Efter några år uppfylls också drömmen om att få en familj, fru och två barn. Tacksamheten och ödmjukheten han känner sprider sig också till de människor han möter. Trots tunga förluster i barndomen, stora svårigheter, rasism och motgångar förblir han en person som sprider ljus och kärlek omkring sig. Ett föredöme. Att läsa om hans liv är fascinerande och inspirerande.
Elisabet Finné
Fotnot: Jacques Mwepu porträtterades i Km nr 2/2023, som finns tillgängligt i det digitala arkivet på Km:s hemsida.
