Manus & regi: Todd Komanicki; I rollerna: Jonas Dassler, August Diehl, Clarke Peters; Belgien, Irland, 2024
Sensmoralen kan tyckas obestridlig. Farorna är överhängande när kyrkan allierar sig med den politiska makten (vilket i Tyskland fick förödande konsekvenser under 1930-talet) och en tro utan handlingar är en död tro. Kristna måste vara beredda att stå upp för sanningen och gå emot ondskan, även när riskerna är stora.
Den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer (1906–1945) är en utmärkt förebild i att stå upp för allt detta. Hans betydelse som en av ledarna inom Bekännelsekyrkan, som ställde sig i opposition mot de nazistvänliga Deutsche Christen inom den lutherska tyska kyrkan på 1930-talet, kan inte nog understrykas. Hans klargörande ecklesiologi om att kyrkan bara har en Herre, Jesus Kristus, är en påminnelse för kristna ledare i alla tider att akta sig för att bli bländad av världslig makt. Bekännelsekyrkans dokument från 1934, Barmendeklarationen, som i huvudsak författades av teologen Karl Barth, blev en milstolpe i kyrkans kamp för självständighet och motstånd mot politisk totalitarism. Efter kriget kom den att inspirera andra kristna rörelser som kämpade mot statlig inblandning i kyrkan, såsom kyrkan i Östtyskland under kommunisttiden och den sydafrikanska kyrkan under apartheid.
För sitt motstånd mot nazismen blev Bonhoeffer fängslad och till slut avrättad (bara tre veckor innan Hitler begick självmord). Hans skrifter, framför allt Efterföljelse och Liv i gemenskap, har fått stor spridning och inspirerar kristna än idag till att låta tron få praktiska konsekvenser och för att genom handlingar och val vittna om Herren.
Dessvärre blev filmen en stor besvikelse för mig.
Det är inte lätt att skildra en människas hela liv på drygt två timmar. Det ställer stora krav på manusförfattare. Särskilt när det gäller en person vars liv var så präglat av teologiska resonemang och personlig moralisk utveckling, som hos Dietrich Bonhoeffer. I detta fall är filmmanuset rent ut sagt dåligt. Åtskilliga scener känns helt enkelt inte trovärdiga.
Dessutom har det rests skarp kritik mot filmens historicitet och trovärdighet. Komanicki verkar helt enkelt ha tagit sig väl stor frihet för att få fram sina poänger. Både i vad som egentligen hände under Bonhoeffers studieår i USA då hans kristna patos vaknade till liv, och, vilket är än allvarligare, när det kommer till Bonhoeffers inre moraliska kamp huruvida pacifism har en bortre gräns där kristna till slut blir tvungna att rättfärdiga och delta i dödligt våld för att stoppa ondskan.
Slutresultatet illustreras av filmaffischen. Likt en kyrkans James Bond kommer Bonhoeffer gående mot oss med en pistol i handen. Den engelska originalaffischen har dessutom underrubriken Pastor. Spy. Assassin. (”Lönnmördare” sic!). Inget i det påminner om hur kyrkan har kämpat mot totalitarism i till exempel Polen, El Salvador och Kina, och i vår egen tid, där politiska meningsmotståndare gärna demoniseras, är risken stor att filmens budskap kan tolkas på ett mycket obehagligt sätt.
Den som vill lära känna Dietrich Bonhoeffer bör istället läsa vad han själv skriver. Eller för den delen Jesu ord i Bergspredikan (Matt 5–7), som Bonhoeffer utgår från när han i boken Efterföljelse resonerar om hur vi som kristna bör leva om vi vill vara trovärdiga vittnen.
Mattias Lindström
