Anders Arborelius OCD; Veritas förlag, 2025
Ibland upplevs läsning och bön som två konkurrenter om vår dyrbara tid, men denna bok ger fnöske åt den bönehärd vi alltid bör hålla vid liv i vårt inre. Meditativt skriven, vänder sig bokens sidor mer till hjärtat än till hjärnan. Dess korta, kärnfulla meningar inbjuder till paus och eftertanke – och bön. Nyttigare lektyr än så kan vi inte hitta för att främja vår själs hälsa.
Biskopen skriver i förordet att ingen människas bön är helt lik någon annans bön. Vi har alla en personlig och unik relation till Gud. Samtidigt kan vi inspireras av andra människor att slå in på bönens vindlande stigar, ta hjälp av den bedjande kyrkan. Det får vi göra här – följa en herde som visar sina får till de grönaste betesmarkerna.
Bönen är inget krampaktigt eller pliktmässigt. Den är näring för själen. Bokens undertitel – själens hälsa – syns tyvärr inte på bokens framsida, däremot på försättsbladet. Att inre bön leder till själens hälsa är en välkommen påminnelse, som doftar något helt annat än krav och måsten.
”Vi förvandlas genom att be.” Sakta men säkert händer det något. Vi förstår att bön snarare är att vara i Guds närvaro än att säga en massa saker. Vi behöver alla tystnad och ensamhet för att fördjupa vår gudsrelation. Vi behöver mer intensiva tider av bön för att inte drunkna i alla de problem och bekymmer som livet rymmer. Gud är inte en mjölkko, skriver biskopen, som automatiskt besvarar alla våra mer eller mindre omöjliga krav på service. Bönens innersta kärna är tillbedjan och överlåtelse. Vi måste förvandlas från konsumenter till tillbedjare i ande och sanning. – Allt sagt med glimten i ögat.
På liknande sätt som i Vardagsmystik leker författaren med ord: ”Be är alltid att be-grunda och be-undra”, som Marias bön. Det är roligt och fungerar pedagogiskt som en minnessten. ”Be är alltid att be-jaka.” Marias fiat, amen.
Även i denna bok låter biskop Anders Psaltaren tala. Mitt i ett textflöde klingar tusenåriga ord rakt in i det nutida sammanhanget. Alla som regelbundet ber tidegärden förstår hur nära till hands associationerna ligger; egna tankar och känslor kläs i Psaltarens dräkt.
Biskopen som också är karmelitmunk lutar sig ibland mot sina stora ordenssyskon: Teresa av Avila, Thérèse av Jesusbarnet, Johannes av Korset och Edith Stein. Att be är enligt deras bildspråk att utforska grottor eller låta Andens vind svepa genom vår inre trädgård och väcka sovande frön till liv. Ändå skymtar dessa personer bara fram sporadiskt, mestadels är det biskop Anders själv som har ordet. Även om hans tidigare författarskap också rört sig kring temat mystik – Den brinnande pilen; Blottställd och fulländad; Allt och intet – så har hans senaste böcker varit ett delande av hans egen inre väg, utan att för den skull vara självbiografisk eller tala i jag-form. Saligprisningarna sägs vara en spegling av Jesu person och de två böckerna Vardagsmystik och Inre bön ger en föraning om vår biskops inre resning.
Fina färgtryck inleder varje kapitel. Precis som bokens första bild visar, då Jakob kämpar med ängeln just vid vadstället, där man går över från en sida till en annan, innebär bön att kämpa med en Gud som är större än våra föreställningar och bilder. Bokens ton är personlig och det är inte svårt att höra biskop Anders egen röst bakom de lätt raljerande orden: ”Vi vet inte hur det är organiserat där uppe. Därför är det bäst och klokast att inte säga för mycket eller fastna i detaljer om ljuva harpotoner och andra himmelska attribut. Vi får istället i tillbedjan och tystnad hoppas på det som övergår våra tankar.”
Den inre bönens kamp och beslöjade förtrolighet kommer att förbereda oss för mötet som väntar oss alla, öga mot öga, på andra sidan vadstället. Den bedjande människan bärs av sitt hopp in i Guds eviga härlighet. Tack, biskop Anders, att din käpp och din stav visar vägen.
sr Siluana OSB
