Det var inför konklaven i mars 2013 som biskop Anders Arborelius intervjuades i Sveriges Radio. Programledaren försökte under samtalets gång få grepp om de attribut som katoliker världen över önskade hos den kommande påven, och frågade biskopen: ”Är det inte många katoliker som efterfrågar en mer modern påve, som till exempel tillåter abort?” Biskopens svar på frågan kom omedelbart och utan tvekan: ”Jag vet inte om det är så modernt med abort.” Sedan fanns inte så mycket mer att säga om just den saken.
Här i Sverige är man nu i full gång med att göra abort, eller snarare abortlagen, mer ”modern”. Nyligen färdigställdes en utredning, tillsatt av regeringen 2023, med uppgift att ge förslag på hur abortlagen kan uppdateras. Utredningen presenterade ett antal förslag till vad man i betänkandet kallar en ”modern abortlag”, och flera – vilken hållning man än har i abortfrågan – borde höra varningsklockor ringa. Dels ska aborter inte längre behöva utföras, eller som i dag påbörjas, på sjukhus eller särskilt godkända vårdinrättningar. Dels ska konsultationen som föregår aborten kunna göras helt digitalt, och de piller som behövs sedan kunna hämtas ut på apotek.
Åter igen, vad man än tycker om abort – och fullständigt bortsett från den dödliga utgången för det ofödda barnet – kan det knappast ses som särskilt modernt att inte garantera kvinnan den säkerhet en fysisk konsultation ger. Vad händer, om graviditeten är mycket längre gången än hon själv uppskattar och konsultationen endast sker digitalt? Och är det verkligen önskvärt att ännu fler kvinnor helt ensamma gör aborten hemma i badrummet och inte på sjukhus? Strävar dessa förslag verkligen efter kvinnans bästa, eller handlar det om kostnadsbesparingar? Det hela verkar mer vara ett försök att få abort att alltmer likna vilket ovälkommet sjukdomstillstånd som helst, präglat av digitala vårdkontakter och ”egenvård” i hemmet.
Därutöver föreslår utredningen att språket i lagen moderniseras; till exempel ska ordet ”kvinna” tas bort från lagen för att i stället ersättas med ”den som är gravid”. I en intervju i Sveriges Radio (Studio Ett, 17 februari) berättar utredaren hur viktigt det är att lagen ”stämmer bättre” med dagens språkbruk: ”Vi använder ju oss av uttrycket ’den som är gravid’ vilket även inkluderar kvinnor […] Vi vill att lagtexten ska anpassas för att spegla den faktiska verkligheten och inkludera alla personer som kan bli gravida.”
Förslaget att ta bort ordet ”kvinna” har mötts av kritik från många, som framhåller att detta är ett talande exempel på hur kvinna, som begrepp, alltmer osynliggörs i den utbredda ivern att införa könsneutralt språk. Från både politiskt höger- och vänsterhåll har protester framförts mot att begreppet ”kvinna” i ännu ett sammanhang åsidosätts för att – som allt oftare inom vården, i myndighetsspråk och även i reklam – förvandlas till ”den som är gravid”, ”livmoderbärare” eller ”dig med livmoder”.
Med den nya könstillhörighetslagen, som träder i kraft den 1 juni i år, kommer det att vara möjligt att byta kön juridiskt utan operation eller annan medicinsk inverkan, och förr eller senare kommer vårdpersonal att möta juridiska män som ansöker om abort. Men att på grund av en försumbar minoritet mota undan kvinnor i en lagtext, och få det att låta som en ”uppdatering” som behövs för att spegla en ”faktisk verklighet”, är ren ideologi. Att dessutom fjärma aborterande kvinnor från en skyddad, kontrollerad sjukhusmiljö, vilket i vissa fall kan komma att innebära medicinska risker, bidrar till att betänkandets förslag präglas av ideologisk strävan. Som biskopen underförstått uttalade för tolv år sedan: det är inte alltid eftersträvansvärt att vara modern.
Helena D’Arcy
chefredaktör
