De heliga portarna i Rom är öppna och jubelåret har börjat. Omkring en miljon pilgrimer har redan gått igenom den heliga porten i Peterskyrkan, och påven har inlett sitt jubelårsprogram med audienser, där hoppet är centralt i varje tal han håller.
Hoppet, påminner påven, sviker oss inte. Titeln på bullan och temat för jubelåret är taget ur första raderna i Romarbrevet, där Paulus beskriver hur hoppet gror: ”lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte” (Rom 5:3–5).
I en och samma mening nämner Paulus inte en, utan tre dygder, och förklarar hur de är sammanlänkade. Vägen från lidande till hopp går oundvikligen genom uthållighet och fasthet. Trots att katekesen understryker hur viktigt det är att dygderna styr våra handlingar, har vi lätt att glömma det. I en värld där det inte bara är accepterat att vara känslostyrd utan till och med förhärligat, kan insikten om behovet av dygder komma i skymundan – inte bara för hoppets pilgrim på väg till Rom, utan som pilgrim genom livet, på väg hem. Dygderna hjälper oss att inte låta känslorna styra, och trots att de kan uppfattas som stela och kyliga, är dygderna värdefulla inte bara för oss själva utan för vår omgivning – våra barn, familjer, i församlingar. Dygderna är som genvägar i livets snårigaste partier, men för att man ska kunna använda dem måste man känna till dem.
Påven, som talade om detta i sin serie katekeser om dygder och laster inför jubelåret, har ofta påmint om hur lätt det är att förlora hoppet om man inte praktiserar uthållighet eller tålamod. Han säger det till präster, till gudsvigda och till gifta par. Att sträva efter uthållighet, förmågan att vänta, modet att tåla motgångar, och att släppa kravet på tutto subito, allt genast, som påven uttrycker det.
”Uthållighet ger fasthet”. Den fasthet Paulus talar om, dokime, är dygden som kommer efter att ha tagit sig igenom prövningen, med tillit och trohet, och då få tillgång till hoppet. För hoppet, som påven sa under sin första jubelårsaudiens, ”är mer en dygd vi tar emot som gåva än en själsstyrka vi kan utveckla”.
Jag såg det i blicken på en pilgrim som hade vandrat långt, när han lite frusen tidigt en morgon närmade sig Peterskyrkan. Ögonen sken när han berättade att han gått i dagar, och hans hjärta var uppenbart fullt av hopp. Ett hopp han delade med sig av, medan han gick den sista biten, bärandes det kors som pilgrimer får låna, längs Via della Conciliazione upp mot Peterskyrkan.
Redan mycket tidigt på morgonen samlas varje dag större eller mindre grupper vid Castel Sant’Angelo. På det nyrenoverade torget, där jubelårets organisatörer har ett informationsbås, kan man registrera sig, få bönerna som pilgrimerna kan be den sista sträckan, och om man vill ett träkors att bära den sista biten.
Programpunkterna är många, och under jubelåret är det sed att påven inte reser någonstans utan stannar i Rom för att ta emot pilgrimerna. Varje månad har han mellan tre och tio stora jubelårsevenemang, förutom de vanliga punkterna i kalendern. Påven har även inlett sina jubelårsaudienser, som äger rum på lördagar. I den första påminde han om att ett jubelår är en etapp, ett tillfälle att resa sig och börja om.
”Den som har hopp lever annorlunda, han har fått ett nytt liv”, skriver påven Benedikt XVI i sin encyklika från 2007, I hoppet är vi frälsta. Jubelåret är ett bra tillfälle att plocka fram den, som pilgrimsläsning.
Som kristna bör vi aldrig bara fråga oss: Hur kan jag rädda mig själv? Vi måste också fråga oss: Vad kan jag göra för att andra skall bli räddade? Föst då kommer jag även att ha gjort det mesta för min egen personliga frälsning.
Charlotta Smeds
redaktionschef Vatican News