I slutet av oktober publicerades påve Franciskus fjärde encyklika Dilexit nos (Han älskade oss) som en uppmaning att inte glömma hängivenheten till Jesu heliga hjärta och inte ”låta den gå förlorad, genom att felaktigt se den som föråldrad”.
När ett bortglömt ord som gottgörelse plötsligt återkommer trettioåtta gånger i en påvlig encyklika är det svårt att inte haja till. Man kan inte tala om hängivenheten till Jesu heliga hjärta utan att tala om gottgörelse. Det latinska ordet man använder – reparare – att reparera, hjälper till att förklara vad det handlar om. Någonting är trasigt och måste repareras. Kan vi reparera? Och hur?
Det finns två anledningar till att som kristen vilja gottgöra, eller reparera. Den ena kommer ur viljan att göra som Jesus gjorde. Hans liv, från krubban till korset, var en gottgörelse, i att reparera de trasiga banden mellan mänskligheten och Gud. Med sitt liv lärde han oss att reparera, och i hans efterföljd offrar vi prövningar och olika former av bot i hopp om försoning, att banden till Gud ska läka, eller förbli hela när vi upplever att de är på bristningsgränsen. Den andra anledningen till att vilja reparera är insikten om att det är vi som personligen har förstört banden, genom att på olika sätt hacka hål i den vackra väv som är Guds skapelse.
350-årsjubileum
När hängivenheten till Jesu heliga hjärta växte fram så starkt under 1700- och 1800-talen var det för att denna tydliga bild svarade på trons djupaste mysterium. Jesus visar sitt hjärta, som brinner av kärlek men också är törnekrönt och sårat av oss människor. I år är det trehundrafemtio år sedan Jesus uppenbarade sitt hjärta för heliga Marguerite Maria Alacoque. Med hjälp av jesuitpater Claude La Colombiere spred sig bilden i kyrkan, bland både enkla troende och lärda påvar. Men redan hos kyrkofäderna talas det om Jesu hjärta, vilket encyklikan noterar i den historiska genomgången av vördnadens framväxt.
Det är i kapitel 5 som påve Franciskus om och om igen återkommer till ordet gottgörelse. ”Avsikten att konkret gottgöra är avgörande för försoningsprocessen”, skriver påve Franciskus och förklarar att för att gottgörelsen ska vara kristen och ”inte bara en enkel rättvis handling” krävs två inställningar: ”att erkänna skuld och be om förlåtelse”. Han citerar påven Johannes Paulus II om att gottgörelse är att ”offra sig till Jesu hjärta, på hatets och våldets ruiner, så att den så efterlängtade kärlekens civilisation kan byggas, Kristi hjärtas rike”.
Uppmaning under jubelåret
I Rom börjar jubelåret med en blandning av hoppfull glädje och djup oro för den rådande splittringen som plågar mänskligheten med krig och konflikter i varje hörn. Uppmaningen på de sista raderna i påvens encyklika kan man läsa som en önskan att var och en reparerar, med de redskap man har till förfogande:
Bröder och systrar, jag föreslår gottgörelse, som ger Kristi hjärta en ny möjlighet att i denna värld sprida lågorna i hans brinnande och nåderika kärlek. Gottgörelse är önskan att kompensera för de skador som tillfogats Kärleken, genom försumlighet eller allvarliga kränkningar, och det mest passande sättet är att låta Guds kärlek sprida sig, som gottgörelse för alla de tillfällen då den har avvisats eller förnekats, genom att svara med broderlig kärlek som läker kyrkans och världens sår. Med vår gottgörelse deltar vi i hans återlösande kärlek och hans enda offer. Så fullbordas ”vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider [vi] i [vårt] kött, för hans kropp, som är kyrkan” (Kol 1:24).
Det räcker att se sig om för att förstå behovet av gottgörelse, det är inte något föråldrat, och när klockorna ringer in jubelåret uppmanar påven oss att svara i en gemensam anda av att vilja reparera.
Charlotta Smeds
redaktionschef Vatican News
