Redaktör: Mikael Löwegren; Artos, 2024
Våren 2019 hölls en serie föredrag på Laurentiistiftelsen i Lund, över det tema som är bokens titel. Sju av de tjugotvå föredragen har samlats i denna volym. Flera av författarna är präster i Svenska kyrkan, men utgångspunkten är inte snävt svenskkyrklig, och åtskilliga av de problem som tas upp har relevans också för katolska kyrkan.
Här är inte platsen att referera innehållet i de olika bidragen, men några skall nämnas. Idéhistorikern Johan Sundeen skriver om Svenska kyrkan och 68-rörelsen utifrån sin doktorsavhandling om samma ämne. Dag Sandahl frågar om folkkyrkan finns (svaret är, inte oväntat, nej) och Christer Pahlmblad skriver om högkyrklighetens program för kyrklig förnyelse. Sofia Lilly Jönsson framför en kyrkokritik i samtidens tjänst och Bengt Holmberg frågar om kyrkan är sjuk som vanligt, eller om hon som alltid är världens enda hopp.
Ett återkommande namn i flera av bidragen är Gunnar Rosendal och hans bok Kyrklig förnyelse (1935). Det var en bok som blev startsignalen för den högkyrkliga riktningen i Svenska kyrkan, vars betydelse nu kanske tydligast ses i den liturgiska rikedomen. Det leder till att det blir en viss slagsida åt det historiska perspektivet i boken. Här finns mycket tänkvärt om Svenska kyrkans dåtid och nutid, men inte så mycket om hennes framtid. Dock med ett undantag: redaktörens bidrag med titeln ”Bär alla vägar till Rom? Om gemenskap med påven”. Här kommer ett ekumeniskt perspektiv in, som annars rätt mycket saknas i boken.
Mikael Löwegren redogör initierat för den ekumeniska debatt som inte väjer för att på allvar ta upp påvens primat. Utifrån jesuiten Klaus Schatz bok Der päpstliche Primat (1990) urskiljer han olika faser i den utveckling som ledde fram till proklamationen av ofelbarheten 1870. Själv ser han, i likhet med flera inom ortodoxin och de episkopala reformatoriska kyrkorna, påven som en primus inter pares. Då blir nyckelorden kollegialitet, decentralisering och lokal självständighet.
Om detta är att säga, att denna modell redan har prövats, nämligen i Frankrike. Den katolska kyrkan i Frankrike under 1600- och 1700-talen präglades av vad som kallas gallikanismen. Det innebar att det enda bandet mellan denna kyrka och Rom var, att påven skulle kanoniskt insätta av kungen redan utnämnda biskopar. I övrigt var kyrkan helt självständig. Denna modell fick dödsstöten genom franska revolutionen. Mot en fientlig och förföljande statsmakt hade kyrkan inget annat val än att vädja till påven. Också påven hade det svårt, men överlevde tidens stormar.
Också i Sverige fanns det en tid då man sökte sig fram på en bana som liknade gallikanismen, även om det aldrig gick så långt. Det var under Johan III:s regering i slutet av 1500-talet. Kungen ville uppnå union mellan kyrkan i Sverige och Rom, men reformationen hade gått för långt.
Löwegren ser påvens roll som statschef i Vatikanstaten som ett ecklesiologiskt problem. Jag har svårt för att inse detta. Vatikanstaten är ju ingen stat i någon rimlig mening av ordet, utan endast tillkommen för att påven skall ha en territoriell immunitet och för att möjliggöra en diplomatisk representation. Därför bör den helst kallas för Heliga stolen i stället för Vatikanstaten.
I sin helhet är denna behändiga bok klart läsvärd. Det länder Laurentiistiftelsen till heder att man tog upp dessa viktiga och svåra frågor.
Sten Hidal
