För en påve som ofta anses vara lite snarstucken när det gäller USA – och faktiskt ligger det en hel del i det – verkade påve Franciskus ändå kanalisera sina inre känslor rätt väl, när han härom veckan kommenterade katolikers val mellan Trump och Harris som att ”välja det minst onda”. Jag menar, hur många amerikaner, katoliker eller inte, har inte någon gång under de senaste valen känt att de har att välja mellan två bristfälliga alternativ? Man blir tvungen att göra det bästa av nedslående valmöjligheter.
Det finns naturligtvis entusiaster på bägge sidor av skyttegravarna som antagligen inte ser saker och ting på det sättet, men påve Franciskus sätt att analysera situationen känns igen av en stor del av amerikanerna. Oavsett religiös bakgrund, eller ingen alls, känner man sig helt enkelt inte bekväm med någon av alternativen. På flygplanet på väg från Singapore till Rom satte påve Franciskus fingret på en hårdkokt sanning som alldeles för ofta glöms bort när valkampanjen är som mest intensiv: En amerikan som tar hela den katolska socialläran på allvar kan helt enkelt inte ge sitt fulla stöd till något av landets två stora partier.
Just detta formulerades en gång kristallklart av John Carr, som då arbetade för den amerikanska biskopskonferensen, och som nu undervisar vid Georgetown-universitetet (USA:s äldsta katolska universitet, red. anm.). Carr sade att katoliker i USA, som försöker att konsekvent applicera katolska kyrkans lära på USA:s två-partisystem, alltid kommer att vara ”politiskt hemlösa”. Samspelet mellan påvar och presidenter genom åren visar att han har rätt.
Oenighet trots ljusa förutsättningar
När Lyndon Johnson blev USA:s president 1963 (efter mordet på John F. Kennedy, red. anm.), månader efter att påven Paulus VI hade valts (efter Johannes XXIII:s död, red. anm.), förutsåg de flesta experter att den till synes progressiva påven skulle hitta gemensamma nämnare med den demokratiske presidenten vad gällde medborgarrättigheter och kriget mot fattigdom. Bägge män hade tagit över ledarskapet från en karismatisk föregångare, och bägge delade en i stort sett progressiv reformagenda. Trots det finns det rapporter som visar att Paulus VI faktiskt höjde rösten mot Johnson och slog handen i skrivbordet, när de två väl möttes i Vatikanen i december 1967, på grund av djupa meningsskiljaktigheter över kriget i Vietnam.
Senare antogs det att den mer konservative påven Johannes Paulus II skulle känna sig hemma när president George W. Bush tog över i januari 2001. Inte minst på grund av Bushs starka hållning i pro life-frågor, hans stöd för initiativ från trossamfund och hans tydliga beundran för katolska kyrkan, trots att han själv hade protestantisk bakgrund. Inget av det hindrade dock en av de djupaste kriserna någonsin i de diplomatiska förbindelserna mellan Heliga stolen och USA när Bush beslutade att invadera Irak, trots det starka motståndet från påven.
Genomgående mönster
Det mönstret har fortsatt under påve Franciskus. President Joe Biden, en liberal katolik av den gamla skolan, har aldrig gått miste om en möjlighet att uttrycka sin beundran för Franciskus. Samtidigt har Franciskus och Biden tydligt kontrasterande uppfattningar i flera frågor, från kriget i Ukraina och Gaza till abortlagstiftning och genderteori.
Det är lätt att fortsätta att rada upp sådana exempel på dissonans. Till exempel när Johannes Paulus II och president Bill Clinton drabbade samman under FN-konferenserna om befolknings- och kvinnofrågor i Kairo (1994) och Peking (1995), speciellt över frågan om internationell ”rätt” till abort. Däremot stod de på samma sida under jubelåret 2000 då de bägge stödde skuldlättnader för utvecklingsländer.
Eller, för att ta ett annat exempel, trots att det fanns uppenbara skillnader mellan påven Benedikt XVI och president Barack Obama på en rad områden ägnade de en stor del av sitt samtal i Vatikanen 2009 åt Benedikts encyklika Caritas in veritate. I den förespråkar påven omfördelning mellan rika och fattiga, efterlyser starkare politisk auktoritet och beklagar klimatförändringar och miljöförstöring. I alla dessa frågor kunde den konservative påven och den liberale presidenten mötas.
Olika starka områden
Poängen är att det inte spelar så stor roll huruvida det sitter en demokrat eller en republikan i Vita huset. Det kommer hur som helst att finnas områden där kyrka och stat kan spela på samma planhalva, och andra området där det inte går.
Dynamiken har en enkel förklaring. Bägge sidor av USA:s politiska klyfta är stark på ett område inom katolsk sociallära men relativt svag på det andra. Mycket förenklat tenderar republikaner att stå nära kyrkans lära när det gäller så kallade pro life-frågor, religionsfrihet och offentligt stöd till trossamfund, medan demokrater står närmare katekesen när det gäller sociala frågor som arbete mot fattigdom, dödsstraff och miljöfrågor. Med andra ord: När katoliker i USA går och röstar är det som att de försöka slå in en fyrkantig pinne i ett runt hål.
Dualistisk världsbild
Strax för kriget i Irak bröt ut skickade påven Johannes Paulus II iväg kardinal Pio Laghi till Washington för att i sista minuten försöka övertala USA att överge planerna på en invasion. Det var ett naturligt val då Laghi hade varit påvligt sändebud i USA ett helt årtionde, från 1980 till 1990, och hade ett nära förhållande till familjen Bush. Men hans uppdrag misslyckades och USA påbörjade invasionen. När Laghi återvände till Rom hade han ett samtal med en liten grupp journalister, och jag kommer tydligt ihåg hans reaktion: ”Problemet är att de alla är manikeister där borta”, sade han, och syftade inte bara till det tvådelade politiska landskapet i USA utan hur de, på många sätt, ser världen.
På så sätt var påve Franciskus yttrande helt i linje med den katolska erfarenheten. Vilket inflytande hans ord har på valet – om något – vet vi inte än, men detta är åtminstone ett tillfälle när det inte går att anklaga den argentinske påven för att ha missförstått USA.
John L. Allen Jr.
chefredaktör Crux
(översättning: Helena D’Arcy)
Fotnot:
Manikeismen var en religion med starka dualistiska drag, grundad på 200-talet. Enligt dess lära bildar ljus och mörker två skilda riken som står mot varandra. För en tid var den en världsreligion, utbredd från Kina till Nordafrika och Spanien, och den hotade att konkurrera ut kristendomen.
