Andrew Doyle; Nopolar Publishing, 2022
I sin bok går Andrew Doyle till generalangrepp på flera fenomen som plågar västvärlden: woke- och cancelkultur, kritisk social rättvisa och intersektionalism. Han behandlar de kritiserade fenomenen som komponenter i vad som i praktiken fungerar som en ny religion. Därav bokens titel.
Fenomenen behandlas under rubriker som dogmer, hädelse, inkvisition och häxprocesser och speglas mot den ”gamla” puritanismen och häxprocesserna i slutet på 1600-talet. Den innehåller många väldokumenterade händelser och situationer som belyser vår samtid och gör den väldigt läsvärd. Men Doyle är lite för förtjust i sin egen strukturering av boken. För att jämförelsen mellan den gamla puritanismen – vari Doyle inkluderar all kristendom före upplysningstiden – och den nya skall fungera, måste de båda masseras en smula för att passsa in i mallen. Det är uppenbart att Doyle ser sig själv som en representant för upplysning, klassisk liberalism och ”vetenskaplighet” i kontrast till ”puritanernas” förmenta intolerans och obskurantism.
Detta ställer till det. För att det gamla kristna Europa skall kunna framställas som en äldre parallell till dagens ”puritaner” måste de framställas som lika intoleranta, irrationella och verklighetsfrämmande som dagens puritaner. Och då måste vetenskapligt och historiskt grundad kunskap om till exempel arvsynden, inkvisitionen och rättegången mot Galileo Galilei ställas åt sidan och ersättas med beskrivningar som verkar hämtade ur gamla antikristna pamfletter. Det skaver när författaren vill framstå som företrädare för rationalitet och vetenskap. Man hade väntat sig bättre av en person med en doktorsexamen från Oxford. Svartmålningen av Europas kristna förflutna osynliggör också den potential som finns i arvet från Jerusalem, Aten och Rom för en bitande kritik av den ”nya puritanismen” – Doyles egentliga måltavla.
Lars F. Eklund
