Det kunde ha varit en scen ur en film. Anställda på ett kontor får nys om en kommande inspektion. I all hast öser de ner sedelbuntar till ett värde av hundratusentals kronor i plastkassar från den lokala mataffären och bär snabbt ut påsarna genom bakdörren för att få dem ur vägen. I en byrålåda hos en av de anställda hittar inspektörerna fler sedelbuntar, värda totalt en miljon kronor! Till råga på allt upptäcker man snart att chefen, som har det yttersta ansvaret för all kontanthantering på kontoret, har överfört motsvarande två miljoner kronor tillhörande företaget till sitt privata konto.
Men nej, det är inte ur en film utan verkliga händelser som i somras avslöjades ha utspelat sig 2015 i Vatikanen, på det som då hette Troskongregationen (nu Dikasteriet för trosläran) med dåvarande prefekten kardinal Gerhard Müller i spetsen. Troskongregationen var det året en av de avdelningar som internt i Vatikanen misstänktes för grov ekonomisk olämplighet, vilket föranledde inspektionen. Det var Vatikanens ekonomisekretariat, under ledning av kardinal George Pell, som under påve Franciskus första ansträngningar för reformer av Vatikanens ekonomi och styre började ta tag i de värsta missförhållandena. För missförhållanden fanns både här och där, och inte sällan var det mängder av kontanter som inte var bokförda. Den syn som mötte ekonomisekretariatets anställda, när de utförde den oanmälda inspektionen på Troskongregationen, beskrivs i en intervju tämligen nyktert av en som var med: Här stod vi och räknade tusentals, tusentals euro i kontanter, vilket de försökte få ut bakvägen i plastpåsar. Det var surrealistiskt. (The Pillar, 31/7 2024).
Så småningom fann man att miljontals kronor av troskongregationens tillgångar antingen var fel bokförda, inte bokförda alls eller fanns på kardinal Müllers bankkonton. Senare samma år ska påven personligen ha bett honom återföra över två miljoner kronor. När kardinal Müllers uppdrag som prefekt två år senare inte förlängdes tolkades det av många som att han var för teologiskt konservativ i påvens tycke – utan transparens får rykten lätt vingar och lever sedan sitt eget liv.
Inte bara på högsta nivå i Vatikanen har förhållandena på sina håll varit klandervärda. Även längre ner i organisationen har det rått och råder fortfarande missförhållanden (se sidan 18–19). Som fotfolk har vi självklart varken möjlighet att påverka eller ens insyn vad gäller inre skeenden och förhållanden för de anställda i Vatikanen. På allt för många håll i världen handlar vardagen som katolik om att genomleva eller rent av överleva ännu en dag – det som sker centralt i den kyrkliga maktens korridorer är för många synnerligen irrelevant.
Dock, till syvende och sist är det lekfolket som håller kyrkans skuta flytande, rent ekonomiskt, och de förhållanden som rått hittills på vissa håll duger inte, rent ut sagt. Påve Franciskus grundliga reformarbete av hur Vatikanen styrs var ett viktigt första steg. Nu är det till exempel inte längre tillåtet för biskopar eller högre tjänstemän i kyrkan att vid besök i Vatikanen lämna över gåvor eller donationer i kontanter till olika prefekter, något som förut var vanligt.
Under oktober månads biskopssynod om synodalitet är det hög tid att alla närvarande efterfrågar och utkräver nästa steg i reformarbetet: krav på ansvarsutkrävande, professionalism och transparens i den mån det är möjligt. Scener som den som beskrivits ovan är inte värdiga världskyrkans ledning.
Helena D’Arcy
chefredaktör
