Kjell O. Lejon; Världen idag, 2023
Författaren, som i första hand är expert på modern amerikansk (andlig) historia, försöker i tjugofem korta kapitel belysa det kristna arvets betydelse för vårt land, därtill kommer några avslutande kapitel som tecknar en kulturkamp med ett avkristnande av landet (och i viss mån av Svenska kyrkan) som resultat. Författaren hävdar med skäl att vi håller på att tappa vår kristna kulturella identitet. Dag Hammarskjöld lyfts i ett kapitel fram som en förebildlig statsman i en kulturkristen tradition. Nio kapitel skildrar den medeltida katolska perioden, ett par beskriver övergången från katolskt till lutherskt, ungefär lika många främst lutherdomens utveckling i landet, liksom den pietistiska väckelsen, psalmbokens betydelse, den så kallade prästgårdskulturens viktiga roll, hur Bibeln präglat svensk mentalitet, kyrkogångens betydelse, liksom hur detta andliga arv i våra dagar är hotat.
Kapitlen varierar i språkdräkt och lättillgänglighet, det märks att de från början varit artiklar och föredrag, men boken kan tjäna som en första information om vårt kristna kulturella arv. Författaren är prästvigd i Svenska kyrkan, och det känsliga örat reagerar ibland på det ”lutherska tonfallet”; han talar om ”nattvard” när det gäller den medeltida katolska mässan, han hävdar den ”apostoliska successionen” som en självklarhet för Svenska kyrkan, men texten är inte apologetisk och stör nog inte en katolsk läsare. I några kapitel finns många förstärkningsord – oerhört, enormt, starkt – det sägs att Thomas av Aquino är en ”spränglärd” professor, medan ordensbrodern i modern tid Ander Piltz är en ”lärd” professor. Båda håller säkert med, men förstärkningsord är onödiga. Den heliga Birgitta kommer från en familj med ”stark kristen övertygelse”. Så var det säkert, likväl…
Det som stör mig något är allt tal om ”Sverige”, det är inte så lätt för läsaren att inse att Sverige inte fanns som nation när Ansgar anlände. Kyrkan kom till dessa trakter före bildandet/enandet av Sverige, tillika var Finland under sexhundra år en del av det svenska riket, däremot inte dagens Sydsverige. Allt detta vet förstås författaren, men det kunde synas tydligare i texten. Tillika arbetade den medeltida katolska kyrkan på ett mer övernationellt sätt. Det fanns förvisso fjorton cistercienskloster inom det medeltida Sveriges gränser, men de var trettioen i Norden, tillika med ständig kontakt med ordensledningen (i nuvarande Frankrike). Tiggarordnarnas medlemmar skickades — för att ge ett annat exempel — hit och dit mellan konventen inom provinsen (Norden och delar av Baltikum), ofta ut i den större kristenheten för studier, det komplicerar för den som vill skriva Sveriges kristna historia. Författaren vet detta, men det försvårar tecknandet av en nationell kyrklig historia, i synnerhet som katolska kyrkan är principiellt övernationell. Författaren talar dessutom konsekvent om den romersk-katolska kyrkan, på ett sätt som katoliker normalt inte gör.
Slutkapitlen är koncentrerade på Svenska kyrkans lite trista politisering och sekularisering. Jag saknar några andra avslutande kapitel. De kunde ha hetat: De ortodoxa och orientaliska kyrkornas etablering i landet (kanske med exemplet Södertälje). Ett annat kapitel kunde ha rubriken: Katolsk återkomst under de senaste hundra åren. Här kunde den viktiga tidskriften Signum nämnas, liksom alla de många katolska författare som uppmärksammats, däribland två nordiska nobelpristagare och flera centraleuropeiska. Många kulturpersonligheter finns att nämna: akademiker, konstnärer, musiker, andliga författare, skådespelare, rent av gastronomer. Klostrens återkomst skulle förtjäna ett eget kapitel, jesuiternas betydelse likaså. Newmaninstitutets framväxt borde ha nämnts, liksom två påvebesök och utnämningen av en svensk kardinal. Också ekumenikens roll förtjänar lite utrymme. Kanske rent av Katolskt magasin kunde ha fått några rader i ett sådant slutavsnitt som därigenom skulle ge ett lite större hopp inför Sveriges kristna framtid.
Ljuset kommer att skina (också) från andra ljusstakar, men det slocknar inte.
f. Magnus Nyman
