Är Kongos regim på väg att göra sin fiende till hjälte?

Förr i tiden kunde monarker och kejsare i stora katolska riken hävda vad de ganska fantasifullt beskrev som jus exclusivae, eller ”uteslutningsrätten”, vid påvliga val, alltså makten att utöva sitt veto mot en särskild kandidat. Nuförtiden finns, i ironisk mening, en slags omvänd jus exclusivae när sekulära stater försöker blockera en given prelats karriär och istället medverkar till att han blir mer intressant för kommande påveval.

Senast denna uteslutningsrätt åberopades var 1903, då kejsar Franz Joseph av Österrike motsatte sig det eventuella valet av kardinal Mariano Rampolla, som österrikarna betraktade som överdrivet pro-fransk. Det resulterade i att kardinal Giuseppe Sarto av Venedig istället valdes till påve Pius X. En av hans första handlingar var att utfärda Commissum nobisden 20 januari 1904, vilket i praktiken avskaffade det kejserliga vetot.

Tanken på jus exclusivae tycks dock fortfarande leva kvar bland en del sekulära makter, och en påminnelse om det kommer från Demokratiska republiken Kongo. Där pågår en rättslig prövning av kardinal Fridolin Ambongo från Kinshasa, som står anklagad för uppvigling, inklusive uppmuntran till olydnad bland landets väpnade styrkor. Det framstår som en ganska osminkad ansträngning att skrämma och tysta den 64-årige biskopen, som länge varit en nagel i ögat för den kongolesiska regeringen.

I själva verket kan president Félix Tshisekedis regim genom detta göra Ambongo en stor tjänst genom att stärka hans globala kändisskap och potentiellt gör honom till martyr. Det hade i så fall varit ett särskilt ironiskt resultat för Tshisekedi, vars farbror var katolsk biskop i Kongo i tjugoåtta år.

Kyrka i opposition

Trots detta släktskap har Tshisekedis aldrig stått den nuvarande katolska hierarkin i landet särskilt nära, särskilt inte Ambongo. För det första har Tshisekedi lämnat sina katolska rötter och tillhör istället en pentakostal megakyrka, the Centre missionnaire Philadelphie, och han omger sig med ett kluster av pentakostala och evangelikala pastorer som rådgivare.

Vad mer är, Ambongo och hans biskopskollegor har varit ihärdiga kritiker av Tshisekedi. De har kritiserat regeringen för sociala orättvisor, för demokratiska brister, för misslyckanden med att ta itu med den katastrofala säkerhetssituation i östra Kongo, för multinationella gruvbolags roll i nationella angelägenheter och en mängd andra ärenden.

Det bör sägas att genom att göra så axlar Ambongo en storslagen afrikansk och kongolesisk tradition. I många afrikanska länder, där det civila samhället är underutvecklat och den politiska oppositionen är kvävd, är kyrkor ofta den enda arenan i samhället där en genuint alternativ vision kan artikuleras. Som ett resultat av detta spelar religiösa ledare ofta en direkt politisk roll, som i västerländska ögon, utifrån kyrka/stat-frågan, kan verka orimlig.

Ett klassiskt exempel är Ambongos företrädare i Kinshasa, den avlidne kardinal Laurent Monsengwo Pasinya. Han tjänstgjorde som ordförande för ett övergångsorgan efter Mobutu Sese Sekos diktaturregim, vilket de facto gjorde Monsengwo till landets statschef. Han fungerade senare också som talman i det nationella parlamentet 1994.

Diplomatiska färdigheter

Det som gör allt detta relevant inför kommande påveval är att Ambongo på senare tid har dykt upp som en het ny påvekandidat, papabile. Främst är det på grund av hans skickliga hantering av det afrikanska motståndet mot Fiducia supplicans, det hyperkontroversiella dokumentet från Vatikanen som möjliggör välsignelse av par i samkönade relationer.

Som ordförande för Afrikas och Madagaskars biskopskonferenser ledde Ambongo sina afrikanska kollegor när de författade ett gemensamt uttalande, där Fiducia supplicans förklarades som omöjlig att implementera på kontinenten. Trots det lyckades han publicera uttalandet med påve Franciskus välsignelse och i samförstånd med kardinal Víctor Manuel Fernández, prefekten för Dikasteriet för trosläran som stod bakom Fiducia supplicans. Därmed vann han respekt från både kritiker till dokumentet och anhängare till påven.

Riskfyllt spel

Efter att ha dragit blickarna till sig i ett inomkyrkligt ärende hamnar nu Ambongo åter i rampljuset, men denna gång i ett externt ärende – tack vare den kongolesiska regeringens ansträngningar att skrämma honom till tystnad.

I mars tillkännagav Kongo att man häver ett två decennier gammalt förbud mot dödsstraff och återinför det som yttersta straff för förräderi och spionage. Även om ingen på allvar förväntar sig att åklagare ska försöka få Ambongo avrättad, är anklagelserna om uppvigling i ett land som hanterar väpnat uppror inget att skämta om. Det är svårt att förutsäga hur allvarligt hotet mot Ambongo kan vara.

Skulle utredningen resultera i faktiska anklagelser eller andra rättsliga åtgärder hade en konsekvens kunnat vara att Ambongos öde blev till en global katolsk orosfråga. Det hade avsevärt höjt hans anseende.

Tilltalar båda lägren

Vad gäller påvlig politik skulle det inte bara göra Ambongo mer namnkunnig, det skulle också lyfta hans CV på ett sätt som skulle tilltala ”kontinuitetsväljare”, alltså kardinaler som vill fullfölja påve Franciskus agenda. Hans roll i hanteringen av Fiducia supplicans går helt i linje med de konservativa, men hans konflikter med den kongolesiska regeringen utspelar sig till stor del på påve Franciskus klassiska slagfält.

När påven besökte landet i januari 2023 fördömde han den ekonomiska kolonialismen och insisterade, på ett numera berömt sätt: ”Bort med händerna från Demokratiska republiken Kongo, bort med händerna från Afrika! Det är inte en gruva som kan tömmas, eller mark som kan plundras.”

Idag bekräftar Ambongo det budskapet, till viss del med sin egen säkerhet som insats, på ett sätt som Franciskus anhängare inte kan låta bli att beundra.

Med andra ord, i ett försök att kväsa Ambongo kan den kongolesiska regimen oavsiktligt visa sig vara den bästa kampanjledaren en papabile kan tänka sig – oavsett om han ­faktiskt vill det eller inte.

John L. Allen Jr.
chefredaktör Crux