Thérèse av Jesusbarnet, den unga karmelitnunnan som blev kyrkolärare, såg det som sin livsuppgift att be för syndarna och prästerna. Visst är vi präster liksom alla andra människor också syndare, men vi finns till för att hjälpa syndarna att bli heliga. Vi får förmedla Guds förlåtelse till syndaren som omvänder sig, men vi måste först omvända oss själva och bli förlåtna. När man ser en präst själv gå in i biktstolen för att bikta sig ger han de klenmodiga mod att ta steget vidare på omvändelsens väg.
Som Kristi präster är vi gudsfolkets tjänare och skall hjälpa och leda dem fram till en allt djupare förening med Jesus, så att de kan vittna om honom och efterfölja honom allt trognare. Det måste alltid finnas en djup och kärleksfull gemenskap mellan prästen och gudsfolket. Jag är oerhört tacksam för att jag gång på gång får se att det faktiskt fungerar så i vårt stift. Visst finns det ibland problem och konflikter, men det finns det också i varje normal familj.
Trots att vi har ett förhållandevis stort antal präster räcker de ändå inte till. Gång på gång får jag säga: tyvärr har jag ingen präst att ge er, men be för prästerna, be om prästkallelser, be för prästernas helgelse. Det kan tyckas en klen tröst, men prästkallelser måste bes fram liksom helgade präster. I kyrkan, som de heligas gemenskap, är vi alla ansvariga för varandra. Vi är alla svaga syndare på väg till heligheten.
Vilken stor sorg och tragedi är det inte att höra om präster som har förbrutit sig och begått svåra övergrepp som strider mot allt det som en präst är och bör vara. Vi behöver därför som motvikt heliga präster som genom sin iver vittnar om Jesus den evige Översteprästen och utstrålar hans kärlek. I prefationen för oljevigningsmässan hör vi hur prästerna bör vara: ”De skall inte tveka att ge sitt liv för dig och sina bröder och i orubblig tro och kärlek från dag till dag bli Kristus alltmera lika”. Varje dag inbjuds varje präst till att växa in i en allt djupare Kristus-gemenskap.
Samma grundtanke möter oss vid förnyelsen av prästlöftena: ”Vill ni dag för dag förenas med Herren Jesus och alltmer likna honom?” Naturligtvis är alla döpta inbjudna till denna dagliga omvändelse till Jesus. Men för prästen är det livsavgörande att upptäcka att Jesus behöver bli alltmer synlig och tydlig i allt det som han själv är och gör. Varje dag på nytt får han i Jesu person frambära mässan och låta sig förvandlas av det mysterium som han får fira för att ge Guds heliga folk föda och näring. Eukaristins sakrament skall i sin tur förvandla dem alla till allt trognare lärjungar och efterföljare.
Prästerna får vara ”trogna förvaltare av Guds hemligheter”. Genom sakramenten får de ställa sig själva helt till förfogande och ge avkall på allt sitt eget för att Jesus skall kunna utföra sitt frälsande och helgande verk bland människor. Men också genom sitt vanliga liv, genom allt vad de är och gör skall de bli levande tecken och sakrament på sin Herre. ”De skall gå före ditt folk på kärlekens vägar”.
Vår kyrka är både hierarkisk och synodal. Prästen är både herde för sin hjord och tjänare för Guds folk. Han leder sin hjord på sanningens och helighetens väg, men måste också lyssna till Andens röst och urskilja vad Anden talar till församlingarna. Prästen är menad att genom Andens klarsyn få kraft och insikt, så att han kan urskilja vilka kallelser, gåvor och talenter som finns hos de troende. På så sätt stärks gemenskapen mellan herde och hjord i tro, hopp och kärlek. ”Be för era präster, så att Herren utgjuter sin rikaste nåd över dem, så att de som trogna tjänare åt Kristus, vår evige Överstepräst, kan leda er till honom, som är vår frälsnings källa”.
Jesus är frälsningens källa för oss alla. I sista hand beror allt på att vi alla blir kvar vid denna källa och hämtar all vår kraft och näring där. Genom dopets nåd har denna källa med levande vatten runnit upp inom oss. Gång på gång måste vi återvända dit. Där kan vi alltid finna ro och få ny kraft. Där renas och helgas vi varje dag på nytt. Därför måste vi se på varje dag som en ny möjlighet att komma Jesus ännu närmare och ställa oss alltmer till hans förfogande och ”göra avkall på egna önskningar” för att söka hans vilja, tjäna honom och vittna om honom genom ett liv till hans pris och ära.
+ Anders Arborelius OCD
