Det är lätt att bli uppgiven när man tar del av kyrkostatistiken. Det är inte bara i vårt stift som barndopen blivit markant färre, och i många länder, framför allt vår del av världen, är det allt färre katoliker som praktiserar sin tro. Visserligen har vi i Sverige förmånen att ha en stadigt växande katolsk kyrka, men även i vårt stift lämnar runt niohundra katoliker varje år kyrkan. I förra numret av Km berättade stiftets generalvikarie att många av dem som väljer att träda ur nyligen har tagits upp i kyrkan. Han poängterar att det är viktigt att alla känner sig sedda och hörda i sin församling. Det bekräftas i samma artikel av kyrkoherden i stiftets största församling: han erbjuder samtal till dem som överväger att lämna kyrkan, och hela nitton personer ändrade sig förra året.
Vikten av att bli sedd och hörd ger också tydligt eko i en ny rapport från stiftet Brentwood, väster om London, vars biskop låtit göra en stor undersökning av varför man slutar komma till kyrkan. I stiftet går endast en av fem katoliker i kyrkan, och liksom i resten av Storbritannien kom många aldrig tillbaka efter pandemin. Samma sak i USA, Irland, Nederländerna, Italien och Polen; antalet kyrkobesökare har rasat och pandemin verkar ha accelererat sekulariseringen. Slutsatserna i rapporten Bishop Alan Listens (”Biskop Alan lyssnar”) är tydliga. Av de många icke-praktiserande katoliker som svarat framkommer att strax över hälften inte kände sig välkomna, uppskattade eller att de hörde till i sin församling, och fyra av tio att de inte kände någon gemenskap i sin församling. Två tredjedelar fann att kyrkan var fördömande, medan runt hälften berättar att det var de återkommande övergreppsskandalerna som gjort att de slutat gå i mässan. Hälften uppgav att pandemin gjorde att de gled ifrån kyrkan ännu snabbare, men tre av fyra såg fortfarande sig själva som katoliker. Kort sagt: de allra flesta har kvar sin tro men känner inte att de hör hemma i kyrkan.
Men detta är bara en del av bilden; andra siffror går i en helt annan riktning. I Frankrike har antalet vuxendop ökat dramatiskt de senaste åren. Framför allt noteras ökningen bland dem i åldern 18–25 år; i fjol stod de för en tredjedel av alla katekumener. Även antalet tonåringar som döps är på stark frammarsch, och enligt statistik från katolska kyrkan i Frankrike är en av tre konvertiter från familjer helt utan kristen tradition. En liknande trend ses i Belgien, trots att landets katolska kyrka har varit hårt plågat av övergreppsskandaler (se sidan 8). Samma tendens rapporterar ärkestiftet Chicago i USA: en stor ökning av vuxna konvertiter varav de flesta är under trettio år. Även många andra stift rapporterade inför påsken en markant ökning av katekumener och redan döpta vuxna, som valt att tas upp i katolska kyrkans gemenskap. I engelska ärkestiftet Southwark är de vuxna konvertiterna 164 procent fler än i fjol och flest på tio år. Även i grannärkestiftet Westminster är ökningen tvåsiffrig, likaså i ärkestiftet St. Louis i USA, där också ärkestiftet Washington såg en ökning på över trettio procent. Fenomenet är inte begränsat till Europa och Nordamerika: i Kuala Lumpur upptogs över tusen vuxna på påsknatten – tjugo procent fler än i fjol – och stora ökningar rapporteras även från flera stift i Australien.
Två till synes helt olika verklighetsbeskrivningar, som bägge illustrerar en alltmer tilltagande individualisering, och för kyrkan – det vill säga oss – en stor utmaning. Vi vet inte hur kyrkan kommer att utvecklas av dessa strömningar, som alltså går i båda riktningarna – vi vet bara att hon kommer att förändras. Men vårt uppdrag är konstant: att på alla tänkbara sätt sprida påskens glada budskap, och samtidigt bidra till en gemenskap i kyrkan där vi ser och hör varandra.
Helena D’Arcy
chefredaktör
