Upprinnelsen till den synodala vägen – diskussionsprocessen som pågått i katolska kyrkan i Tyskland sedan 2019 (ej att förväxla med den pågående globala biskopssynoden om synodalitet) – var konkret. Det var efter publiceringen av en rapport 2018, som visade på omfattande sexuella övergrepp inom katolska kyrkan i Tyskland, som den synodala vägen blev ett svar på det som då avslöjandes: att över ettusensexhundra katolska präster hade begått sexuella övergrepp på tusentals barn under åren 1946–2014. De flesta pojkar och hälften av dem under tretton år. Fasansfulla siffror med söndertrasade människoliv bakom varje streck i statistiken. Än värre var att de anklagade prästerna ofta hade förflyttats till andra församlingar, i tysthet och utan att de berörda församlingarna fick information om dem. Därutöver hade kyrkan endast gått vidare med en tredjedel av anklagelserna, och prästerna hade antingen fått minimal straffpåföljd, eller så hade anklagelserna avfärdats helt och hållet.
Med rätta togs rapporten emot med chock, och med rätta var kyrkliga företrädare och lekfolk fast beslutna att agera för att övergrepp aldrig skulle kunna ske igen. Den synodala vägen blev svaret: en samtalsprocess mellan ämbetsvigda och lekfolk som pågick 2020–2023. Man enades om att lösningarna på övergreppsskandalen var att förändra kyrkans morallära samt att avskaffa prästcelibatet, öppna för kvinnliga diakoner och instifta ett permanent synodalt råd, bestående av biskopar och lekfolk, med inflytande över kyrkans styrning. Kort sagt, på många punkter göra katolska kyrkan lik en protestantisk kyrka genom reformer.
I takt med att den synodala vägen utvecklats mer och mer radikalt har många höjt ögonbrynen. Vatikanen har gång på gång genom samtal, brev och uttalanden försökt förmå de tyska biskoparna och lekfolksorganisationen ZdK (Centralkommittén för tyska katoliker) att förstå att den synodala vägen inte kan fortsätta att ånga på i den utstakade riktningen. Påven själv har också ifrågasatt processen, inte minst genom sitt uttalande att ”Tyskland har redan en bra evangelisk kyrka. Vi behöver inte två”. Hittills man har enträget fortsatt, och varje ”nej” eller ”stopp” från Vatikanen har snarare tagits emot som en anmodan om en tillfällig paus i en oundviklig process, än ett definitivt nej. Inte heller efter det senaste brevet från kurian till biskoparna i Tyskland (se sidan 11) verkar man ha ändrat inställning; snarare har den synodala vägens företrädare uttryckt stor ilska över Roms agerande.
Så kom då en typ av facit nyligen, i form av den första övergreppsrapporten från landets tjugo regionala, protestantiska kyrkor. Vad framkommer? Är allt frid och fröjd inom det samfund som redan reformerats så som den synodala vägen strävar efter? Dessvärre inte. Även där har uppskattningsvis nästan tio tusen barn och ungdomar blivit utsatta för övergrepp sedan 1946, tio gånger fler än man tidigare trott. Sjuttiofem procent av dem som begick övergreppen var gifta.
De som hittills ifrågasatt den synodala vägen har ofta fått höra att reformer är det enda sättet att hindra framtida övergrepp. Nu finns svaret svart på vitt: trots gifta präster, en stor andel kvinnliga diakoner och präster, samt ett demokratiskt valt, styrande råd med lekfolk, har övergreppen inom den protestantiska kyrkan varit lika mycket förekommande.
Några av dem som granskade övergreppen i katolska kyrkan har redan vittnat om att rapporten från de protestantiska kyrkorna har fått dem att helt revidera sina slutsatser, att övergrepp i kyrkliga miljöer skulle vara unikt ”katolskt”. De maktstrukturer och den klerikalism, som möjliggjort övergreppen, har varit densamma i båda kyrkor. De föreslagna reformerna från den synodala vägen lär inte vara den medicin katolska kyrkan behöver.
Helena D’Arcy
chefredaktör
