Religion, liksom politik, är av princip lokal. Tro formas inte av de politiska striderna i andliga huvudkvarter, hur fängslande de konflikterna än är för journalister, bloggare och alla på sociala medier. Trosövertygelse vinner eller förlorar man i skyttegravarna, en människa, ett hjärta och en själ i taget.
Med den andemeningen tillbringade min hustru och jag den gångna jul- och nyårshelgen på en idealisk plats för att uppleva lokal tro nästan helt obefläckad av kyrkopolitik – i den mikroskopiska katolska kyrkan i Mongoliet med runt 1 450 troende. På julafton bevittnade vi när tre mongoliska konvertiter döptes; inte på någon annan plats skulle tre konvertiter ge utslag i den nationella kyrkostatistiken.
De kyliga temperaturerna i den mongoliska huvudstaden står i stark kontrast till värmen i den lokala spirande katolska kyrkan, under den italienske kardinalen Giorgio Marengos ledarskap, som till sin hjälp har en osannolik grupp missionärer från hela världen. Fyra intryck från denna anmärkningsvärda lokalkyrka kanske tillsammans kan illustrera poängen att Rom visserligen är en fantastisk scen, men att det katolska livets verkliga drama utspelar sig på andra håll.
Missionsiver
Medan Mongoliet är ungefär så långt bort från Rom som det går att komma rent existentiellt, har de två platserna på ett lustigt sätt en sak gemensamt: bägge har anmärkningsvärt många präster. Globalt finns en präst på 3 373 katoliker, med stora regionala skillnader. I USA, till exempel, finns en präst på 1 300 katoliker, i Afrika är det en på 5 500 och i Latinamerika närapå en på 7 000. I Rom skulle man aldrig märka av någon prästbrist och ironiskt nog gäller samma sak i Mongoliet. Trots det låga antalet katoliker i landet finns det tjugofem präster samt kardinalen, vilket blir en präst på 56 katoliker. Dessutom finns sex seminarister, trettio ordenssystrar, fem ordensbröder och trettiofem kateketer från trettio olika länder.
Totalt 102 människor i kyrkans tjänst, vilket blir en på fjorton katoliker – ett relationstal som inte finns någon annanstans på jorden. När han firade nyårsmässan hade kardinal Marengo femton koncelebrerande präster. Men det finns en skillnad mellan mättnaden av präster i Rom och i Mongoliet. I den eviga staden är det ofta händelsernas centrum som lockar; präster dras till Rom för att göra karriär, för det är det bästa stället om man vill bli sedd. Situationen för Mongoliet är den motsatta; man kan vara en fantastisk präst och bara fjorton troende skulle känna till det – och ingen av dem med en hög position i ett dikasteri eller en inflytelserik blogg.
Med andra ord, övervikten av personal på en så avlägsen plats reflekterar en grundläggande missionsiver, en vilja att tjäna en ung kyrka utan fanfarer och utan belöning. Det är ett bevis för att katolska kyrkan fortfarande är kapabel att generera anmärkningsvärt många människor ivriga att föra ut evangeliet till de mest avlägsna hörn på jorden, vilket tyder på att det trots allt finns en del bensin kvar i kyrkans tank.
Att predika utan ord
Något som är slående i en missionskyrka är att nästan allt blir en slags katekes, eftersom de troende inte har vuxit upp i en kristen kultur. Resultatet blir att människor är väldigt uppmärksamma, inte bara mot vad som sägs utan också mot vad som görs. Ett klassiskt exempel var i nyårsmässan i domkyrkan. Vid ett tillfälle tappade någon en hostia på golvet, och kardinal Marengo hukade sig genast, samlade försiktigt upp varenda smula och förde dem till sina läppar tills en av ordenssystrarna tog över så att kardinalen kunde fortsätta att dela ut kommunion. Det var tämligen komiskt att se denna äldre nunna bryskt göra tecken till den 49-årige kardinalen att återgå till arbetet, och att se hur kardinalen lydde omedelbart. Så småningom fick nunnan hjälp av en ministrant.
I stort sett alla närvarande följde med i vad som hände. Kardinalen, ordenssystern och ministranten gav därmed en mäktig lektion om katolsk vördnad för eukaristin – utan att säga ett enda ord. Som citatet av helige Franciskus av Assisi lyder: ”Predika alltid – om nödvändigt, använd ord”.
Kontrovers och kontext
Vi var i Mongoliet under dagarna med tilltagande turbulens efter Fiducia supplicans, Vatikanens deklaration om icke-liturgiska välsignelser av ”icke-reguljära” par. Dagen före nyårsafton fick vi tillfälle att dricka kaffe med kardinalen, vilket gav mig tillfälle att bekräfta vad jag hade anat: tolv dagar efter att Fiducia supplicans hade släppts och orsakat rubriker över hela världen, hade fortfarande ingen i Mongoliet frågat honom om den eller ens verkat vara medveten om den.
Med det vill jag inte säga att det inte finns spänningar vad gäller HBTQ+-frågor i Mongoliet, precis som på alla andra platser. Men den lilla katolska kommuniteten här har helt enkelt inte räckvidd än att engagera sig i liknande frågor, eftersom de utmaningar de möter ofta är mer existentiella. Här håller man fortfarande på att försöka förklara skillnaden mellan en välsignelse med en bild av den heliga familjen och den magi som inhemska shamaner praktiserar; kardinalen gav en kort katekes om just detta när han välsignade alla närvarande i mässan på nyårsafton, med en ikon av den heliga familjen. Då får debatter om vem som kan få en ”icke-liturgisk” välsignelse inte skyhög prioritet. En missionskyrka tar tillbaka tron till det grundläggande och påminner oss om att mycket av det vi bråkar om där hemma, hur viktigt det än verkar vara just då, faktiskt är väldigt sekundärt.
Nyfikenhet istället för förakt
Något annat som är uppfriskande i en missionskyrka är att invånarna inte närmar sig tron med det trötta förakt man ofta möter i till exempel delar av Europa och Latinamerika. I stället brukar människor reagera med genuin nyfikenhet och till och med entusiasm.
Till exempel tillbringade min hustru och jag en del tid med en ung man, Dorjsuren, från biluthyrningsfirman. När han förstod att vi arbetar med kyrkan och Vatikanen gick det inte att få stopp på honom. Påvebesöket i september hade väckt hans nyfikenhet, och han var häpen när vi, efter att ha förklarat vad en kardinal är, berättade att det bor en i Mongoliet, och att han talar flytande mongoliska. Jag skulle slå vad om att Dorjsuren kommer att närma sig kyrkan så småningom och att han är döpt nästa gång vi besöker landet.
Och han var inte den ende vi mötte med den inställningen. Medlemmarna i det lokala metalbandet The HU var också genuint förbryllade över påven och katolska kyrkan. För dem är katolska kyrkan inte något som har med makt eller rikedom att göra, för de har aldrig upplevt kyrkans institutionella dimension. I stället är kyrkan för dem ett knippe övertygelser om mänsklighetens andlighet och öde som de finner genuint inspirerande, trots att de är entusiastiska anhängare av Mongoliets inhemska dyrkande av himlen.
Även det är en del av glädjen i en missionerande kyrka: att se människor möta tron för första gången, utan förutfattade meningar eller fördomar. Deras fascination påminner om varför kristendomen genom århundraden har uppfattats som goda nyheter av så stora delar av mänskligheten – även om erfarenheterna hos enskilda kristna kan vara en ack så blandad kompott.
John L. Allen Jr.
chefredaktör Crux
(översättning: Helena D’Arcy)
