När påve Franciskus valdes 2013 såg alla som engagerat sig i den judisk-katolska dialogen en rosaskimrande framtid framför sig. Den nye påven förde med sig en avsevärd erfarenhet, med tanke på att Argentina har den största judiska befolkningen i Latinamerika. Trots det har dialogen med judarna under hans pontifikat inte alltid gått som på räls, och risken för en urspårning är överhängande.
Den sjätte största judiska befolkningen utanför Israel finns i Argentina (och den första McDonalds som blivit kosher utanför Israel låg faktiskt i ett köpcentrum i Buenos Aires). Som kardinal Jorge Mario Bergoglio odlade den blivande påven nära relationer med judar. Mest framträdande var vänskapen med den argentinske rabbinen Abraham Skorka, med vilken han var medförfattare till boken Sobre el cielo y la tierra (”Om himlen och jorden”).
Som påve har han fortsatt denna uppsökande verksamhet med besök i Israel 2014 och Stora synagogan i Rom 2016. Han har haft regelbundna audienser med judiska ledare i Vatikanen och gjort frekventa uttalanden om sin oro över antisemitism, senast den 1 november i italiensk TV.
– Tyvärr förblir antisemitismen dold, sa påven i intervjun. Man kan se det till exempel hos unga människor. Det räcker inte alltid att se Förintelsen under Andra världskriget, dessa sex miljoner dödade, förslavade … Jag kommer inte att kunna förklara det och jag har inga förklaringar, det är ett faktum som jag ser och jag gillar det inte.
Politiska problem
Men inte desto mindre är det ett faktum att påve Franciskus länge har haft ett judiskt problem, och det har kommit i förgrunden på nytt mitt under det pågående kriget i Gaza. Till viss del är frågan politisk och har att göra med den instinktiva sympati som påven känner för folk i fattiga områden och för den palestinska saken.
På sin resa till Heliga landet 2014 gjorde Franciskus till exempel ett improviserat stopp i Betlehem för att be vid den av Israel byggda muren – under en graffiti där det stod ”Befria Palestina” – ett sammanträffande som många israeler tolkade som ett politiskt ställningstagande.
Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas lovade omedelbart att skapa ett frimärke för att hedra ögonblicket. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu uppmanade påven att göra ett oplanerat besök nästa dag vid ett minnesmärke för israeliska offer för terrorism.
I juni 2015 undertecknade Vatikanen sitt första fördrag någonsin med det man officiellt erkände som ”Staten Palestina” – ett steg som irriterade många israeler.
Det senaste gnisslet mellan påven och Israel inträffade i oktober när familjemedlemmar till israeliska gisslan nekades att få träffa påven. Motiveringen var att påven var för upptagen med den pågående biskopssynoden för att samma dag även hinna möta släktingar till människor i Gaza som drabbats av kriget.
Teologiska problem
Det finns också en teologiskt motiverad oro i judiska kretsar, som bland annat omfattar påvens ofta nedsättande hänvisningar till ”fariséerna”. Sådant ordval ledde 2017 till att Giuseppe Laras, ordförande för de italienska rabbinernas sammanslutning (ARI), anklagade påven för att indirekt återuppliva marcionismen, en irrlära från den tidiga kyrkans tid som skilde på judarnas illvilliga och hämndlystna gud och de kristnas kärleksfulle och barmhärtige Gud.
”Man behöver bara tänka på lagen om ’öga för öga’, som påven nyligen hänvisade till slarvigt och felaktigt [för att bli påmind om] de kristnas anti-judiska sida”, skrev Laras.
På liknande sätt utbröt kontroverser efter ett uttalande från Franciskus i augusti 2021 om att den judiska Toran inte ”ger liv”.
– [Toran] erbjuder inte uppfyllandet av löftet eftersom den inte är kapabel att kunna uppfylla det, sade påven. De som söker liv behöver se till löftet och till dess uppfyllelse i Kristus.
Rabbinen Rason Arussi, medlem av Israels överrabbinat och ordförande i dess kommission för dialog med Heliga stolen, och rabbinen David Sandmel, vice ordförande för den New York-baserade International Jewish Committee for Interreligious Consultations, skrev då brev till Vatikanen och bad om ett förtydligande. Det tvingade kardinal Kurt Koch, Vatikanens högste tjänsteman för förbindelser med judendomen, att rycka ut för att släcka elden.
Ingen misstänker att Franciskus förnekar de teologiska framstegen i Nostra aetate, dokumentet från Andra Vatikankonciliet om relationer till judendomen. Det verkar bara som att påven inte alltid prioriterar att införliva dessa insikter med sin retorik och sin pastorala agenda.
Interreligiös balansgång
Dessutom anser en del att Franciskus brobyggande mot islam ibland sker på bekostnad av solidaritet med judar. Det framfördes nyligen av Lucetta Scaraffia, tidigare redaktör på Vatikanens tidning L’Osservatore Romano. Hon klagade över påvens spirande vänskapsförhållande till storimamen i Al-Azhar-moskén i Kairo, trots hans tendens att, som hon beskrev det, göra antisemitiska uttalanden ”var och varannan minut”.
Dessa tre källor till anspänning – den israelisk/palestinska konflikten, den teologiska inställningen till judendomen och den interreligiösa balansgången gentemot islam – kommer alla till sin spets under den nuvarande branden.
Kritiken mot påvens uttalanden om Gazakriget kom omedelbart. I mitten av oktober hävdade den franske filosofen Alain Finkielkraut, son till en polsk jude som överlevde Auschwitz, att Franciskus ”nu är totalt misskrediterad”. Han menade att påven inte inser den islamskt inspirerade terrorismens verklighet, och att han därför är ”en katastrof för kyrkan och för Europa”.
I november gav ARI uttryck för frustrationen inom judiska kretsar över att påven i praktiken anklagat båda sidor i Gazakonflikten för ”terrorism”. Därmed, hävdade rabbinerna, placerar Franciskus ”oskyldiga människor som slitits från sina familjer på samma nivå som människor som fängslats, ofta för mycket allvarliga terrordåd”.
Rabbinerna ifrågasatte poängen med årtionden av judisk-katolsk dialog när judarna, i en tid av nöd, inte får solidaritet från påven utan ”diplomatisk akrobatik, balansgång och iskall jämlik distans”. Erfarna Vatikandiplomater avfärdade snabbt kritiken, men den kommer sannolikt inte att försvinna bara för det.
Strax innan hade en grupp judiska ledare för katolsk-judisk dialog uppmanat påven att vara ”en ledstjärna för moralisk och begreppsmässig klarhet mitt i en ocean av desinformation, förvrängning och bedrägeri”. Man bad honom att särskilja Hamas attacker från ”de civila offren” i Israels krig, som de beskrev som ett ”självförsvarskrig”. En av de som undertecknade brevet var rabbinen David Meyer, som undervisar vid det påvliga universitetet Gregoriana i Rom. Universitetet drivs av Jesuitorden, som påven tillhör.
I slutet av oktober publicerade även Roms överrabbin, Riccardo Di Segni, en svidande essä efter att påven uppmanat till fredsbön, utan att fördöma Hamasattackerna som startade kriget.
”Bön kan bli ett alibi för att avlasta sitt samvete, för att etablera olämplig jämlik distans, för att radera moraliska utvärderingar”, skrev Di Segni.
Vilja att bevara det som byggts upp
Det saknas dock inte goda nyheter från den judisk-katolska fronten. I slutet av oktober, till exempel, öppnade Judiska världskongressen ett ”representantkontor för Heliga stolen” i Rom.
En enorm infrastruktur av dialog har byggts upp under de närmare sextio åren sedan utfärdandet av Nostra aetate. Det är osannolikt att allt kommer att falla sönder över en natt, med tanke på att båda sidor i den katolsk-judiska relationen har starka motiv för att inte tillåta det att hända.
Samtidigt är det omöjligt att bortse från det spända förhållandet. Nyligen skrev Vittorio Mascarini, lederare för en sionistisk organisation i Italien, i Jewish News Syndicate: ”Om Heliga stolen fortsätter med sin tvetydiga ställning riskerar den hela sin relation till Israel och världens judar”.
Gaza-kriget har redan skördat ohyggliga offer. För fredsmäklaren Franciskus skulle det utan tvekan vara särskilt plågsamt om hans förhållande till judar och judendom skulle bli ett av dem.
John L. Allen Jr.
chefredaktör Crux
(översättning: Mattias Lindström)
