Det gäller att hänga med i svängarna. På sina håll är det mycket som händer inom kyrkans ledning nu, och i många avseenden är händelserna rätt dramatiska.
I USA fick biskop Joseph Strickland i stiftet Tyler nyligen besked från Vatikanen om att han avsatts, vilket sker ytterst sällan för biskopar. Bakgrunden är att han upprepat och offentligt ifrågasatt påve Franciskus och den pågående synoden om synodalitet, samt vägrat införa Traditionis custodes, det motu proprio påven utfärdade i juli 2021 och som starkt begränsar firandet av 1962-års mässa. I samma veva spreds nyheten om att den profilstarke kardinalen Raymond Burke, som även han återkommande har ifrågasatt påvens uttalanden och agerande, har mist sin kardinalslön och blivit uppsagd från sin våning i Rom, efter ett beslut av påven personligen. Nyheten visade sig dock inte helt stämma; i själva verket har Burke blivit ombedd att betala marknadshyra för sin bostad, något som beslutats om för alla kardinaler men ännu inte genomförts. Nyheterna om de två ledde till många och yviga reaktioner, framför allt bland mer konservativa katoliker.
Även på närmare håll, i Tyskland, gnisslar det rejält mellan Vatikanen och vissa prelater. Här gäller det utvecklingen inom den så kallade synodala vägen (ej att förväxla med den pågående synoden om synodalitet), vars uttalade ambition på ett flertal punkter går tvärs emot kyrkan: förändring av kyrkans lära för samkönade relationer, att öppna för prästvigning av kvinnor, samt att från 2026 låta kyrkan i Tyskland styras av ett synodalt råd, där biskoparna utgör en minoritet och därför kommer att kunna röstas ner. Det fåtalet biskopar som inte står bakom den synodala vägen talar nu öppet om dess ”katastrofala konsekvenser”, och brev från Vatikanen till Tyskland har stått som spön i backen.
I ett brev till lekfolket 2019 uppmanade påven landets kyrkoledare att gå den rätta vägen, och ett yttrande från Heliga stolen 2021 klargjorde att den synodala vägen inte har mandat att fatta läromässiga beslut. Tidigare i år kom ett brev från Heliga stolen som i klartext förbjöd etableringen av ett permanent, synodalt råd, och i november skrev påven personligen till fyra teologer och tidigare ledamöter i den synodala vägen som avgått i protest, för att ge dem sitt stöd och uttrycka sin egen djupa oro. Och bara häromveckan var det Vatikanens statssekreterare som i ett brev till den tyska biskopskonferensen drog en röd linje vid prästvigning av kvinnor och välsignelse av samkönade par: dessa punkter kommer inte att tas upp för diskussion under den synodala vägens kommande möten med Vatikanen. Än så länge verkar den synodala vägen dock obekymrat ånga på; effekten av Vatikanens brevprotester är till synes obefintlig.
Ovan är bara ett axplock. Som lekfolk är det lätt att bli snurrig av allt när uttalanden flyger som pingisbollar, och den aldrig sinande inomkyrkliga turbulensen mer och mer liknar reality-tv, där man spänt väntar på nästa avsnitt.
Man behöver då och då påminna sig själv om att det inte är första gången det blåser. Kyrkan har under sina två millennier hyst många starka viljor, teologiska och liturgiska frågor har stötts och blötts, många brev har skickats. Skillnaden nuförtiden är att det mesta går att följa mer eller mindre i realtid; knappt har något skrivits förrän det offentliggörs, översätts, analyseras och diskuteras av så kallade experter och tyckare på sociala medier. Detta är i mångt och mycket en utveckling till det goda, men kan också leda till att fokus flyttas från kyrkans kärna: det glada budskapet, Evangeliet.
Ens tro – och dess inverkan på ens liv – bör inte bli påverkad av när det blåser på toppen. I stället får man försöka skärma av, ta plats framför krubban och sjunka in det ofattbara att Gud valde att, totalt oskyddad, bli ett med oss människor, där i det fattiga stallet utanför Betlehem.
Helena D’Arcy
chefredaktör
