Shane MacGowan 2011. Foto: Wikimedia CommonsIrländska folkrockgruppen The Pouges frontman och sångare Shane MacGowan var inte förtjust i begravningar och undvek dessa i möjligaste mån. Paradoxalt nog blev hans egen begravning förra veckan en sjusärdeles tillställning med sång och musik, stor parad i Dublin, begravningsmässa i hemstaden Nenagh och ett pärlband av i kändisar på plats. Sin enkla, rena katolska barnatro behöll han in i det sista.
Det var den 30 november som Shane MacGowan avled i sitt hem i sviterna av lunginflammation och för de flesta i hans närhet kändes det nog som han vid det laget levt rätt länge på lånad tid. Han var, för att uttrycka det hela milt, inte rädd om sig. Men enär det redan skrivits mycket om hans för de flesta rätt välbekanta missbruk kan man lämna denna sida av hans personlighet därhän. Han hade fler än så. Djupare. Mer intressanta. Andliga. Och mycket handlade om hans kristna tro.
Kyrkan fanns med
Shane Patrick Lysaght MacGowan föddes 1957 i Pembury i Kent av irländska föräldrar och tillbringade merparten av uppväxten i irländska Tipperary samt senare i Brighton och London, där han fångades upp av den då spirande punkrörelsen och vid tidigt 1980-tal blev sångare i The Pogues. Andra omständigheter hade mycket väl kunnat ge ett annat utslag.
– Kanhända hade jag blivit präst, påpekade han vid ett par tillfällen och även i självbiografin.
– Det var vad mina föräldrar hoppades på.
För kyrkan fanns med där hela tiden, men präst blev han inte. The Pogues slog igenom, släppte skivor och turnerade. Shane MacGowan var frontmannen med en, har det sagts, okontrollerbar attityd, vilken tillsammans med hans alkoholproblem medförde att han 1991 fick sparken av de andra medlemmarna. Han kom tillbaka en bit in på 2000-talet och stannade till upplösningen 2014.
Första gången jag träffade Shane MacGowan satt jag väntande i en hotellobby när han med ett brak ramlade rakt igenom glasentrén med en stor låda öl i famnen. Det blev ingen intervju med sångaren den gången. Vid middagen på kvällen var han i alla fall med, fast för det mesta försjunken i sig själv och sina tankar och med ett troll hängande i en rem om halsen. Ett troll, som han omsorgsfullt och koncentrerat målade kläder på. Andra gånger kunde han vara blixtrande snabb i repliken, genomtänkt, rolig och underfundig. Åter andra bara skränig. Men poeten fanns där alltid och sångerna blev många genom åren. A Rainy Night In Soho. Lullaby of London. Och naturligtvis den klassiska duetten, som kommit att bli en av de mest spelade julsångerna på radion: Fairytale of New York. Ofta med fokus på den utslagna, sårade och sargade människan, men med ett underliggande skimrande ljus som aldrig helt lät mörkret ta över. Lite grann som i Shane MacGowans eget liv.
Bad varje dag
För trots allt var det tron som bar honom. Den han hade haft med sig ända från barndomen. Han talade ofta om hur mycket den betydde för honom. I hans hem i Dublin hade katolska symboler och statyer framträdande platser, han beskrev den katolska mässan som något av det finaste man kan få uppleva och vid hans begravning talade änkan Victoria Mary Clarke om hur mycket det betydde för honom att få ta emot den heliga kommunionen.
– Den fyllde honom med en djup och fysisk storhet. Han älskade det. Han bad varje dag. Han var så tacksam över att vara vid liv. Varje morgon när han vaknade prisade han och tackade Gud för att ha fått ännu en dag. Hans hängivenhet var mycket vacker, men också mycket radikal.
Shane MacGowan fick på sjukbädden ta emot kommunionen en sista gång och han fick de sjukas smörjelse. Begravningsmässan firades av fader Pat Gilbert, som i sitt tal avslöjade att han tillhörde The Pogues beundrarskara och även prisade änkan Victoria för att hon så troget stannat vid Shanes sida.
– Du bar, brydde dig och höll om honom ändra fram till slutet.
Gästlistan var lång. Det var musiker, poeter, skådespelare, politiker och många andra. Sångaren Bono från U2 var förhindrad att närvara, men läste i en inspelning från Paulus brev till korintierna. Och den irländske skådespelaren Aiden Gillen läste märkbart rörd ur Uppenbarelsebokens sista kapitel, vers 3: ”Och ingen förbannelse skall finns mer. Guds och Lammets tron skall stå i staden, och hans tjänare skall tjäna honom.”
Lars Brander
