Christopher Jamison, övers. Anna Braw, Libris, 2023
”För de flesta människor i Västeuropa idag betyder det religiösa språket ingenting, och det har inte ersatts av något allmänt accepterat sätt att sätta ord på de transcendenta dimensionerna i livet.” Så beskriver den engelske benediktinmunken Christopher Jamison konsekvenserna av samhällets pågående sekulariseringsprocess. Hans ord är ett eko av andra teologer, som Svenska kyrkans biskop Karin Johannson: ”Vi tappar alltmer förmågan att tolka våra liv och livserfarenheter med hjälp av de språkliga resurser och berättelser som kristen tradition tillhandahåller” (Thérèse och Martin: Karmel och reformationen i nytt ljus, Artos, 2018). Irrelevans, ordlöshet, inre sekularisering. Hur skulle vi som kristna svara på sådana utmaningar?
Jamison har fått beröm för sitt deltagande i BBC-serien Kloster såväl som för tidigare böcker om det andliga livet. Hans forte har varit att tolka och förenkla abstrakta och även svårfattliga idéer och situationer för allmänheten. Han brukar komma fram med praktiska, jordnära förklaringar. Nutida kristna strävar efter ett nytt andligt språk, menar Jamison. Nådens, kärlekens och barmhärtighetens språk, i synnerhet, kan visa oss vägen.
För att kunna utveckla ett nytt språk – nådens språk – lyfter Jamison fram den katolska mystiska traditionen: Teresa av Avila, Johannes av Korset och den japanska författaren Shusaku Endo. Han ”avmystifierar” delvis deras skrivande för att identifiera aspekter av en gemensam process för andliga övningar: att lyssna, tala, skriva, läsa, och läsa av situationen. Praktiska övningar finns vid varje kapitels slut. Hoppet är att människor genom disciplin, öppenhet och engagemang bättre kan identifiera och uttrycka det transcendenta i deras egna liv och i vår tid. Jamison erbjuder en process, inte en lösning. En bra början ändå.
Charles Talley OFM
