Ronald Reagans kampanjledare William Casey myntade begreppet ”oktoberöverraskning” under presidentvalet 1980. Han avsåg möjligheten att president Jimmy Carter skulle göra något dramatiskt, som att befria den amerikanska gisslan i Iran, för att öka sina utsikter att bli omvald. I slutändan hände inget och Reagan avgick med seger. Sedan dess har dock uttrycket levt kvar i amerikansk politik som en metafor för att försöka förändra det politiska landskapet med någon sorts bomb i sista minuten.
Nyligen levererade påve Franciskus sin egen ”oktoberöverraskning” när han meddelade att han hade hävt preskriptionstiden i kanonisk lag för att möjliggöra åtal mot fader Marko Rupnik, den för tillfället mest kände – eller snarare, den mest ökände – bland dem som anklagats för sexuella övergrepp i katolska kyrkan.
Beslutet kom efter en månadslång period där det för alla utomstående verkade som att Rupnik-fallet skulle förpassas till historien. Påven höll ett vänskapligt möte den 15 september med en viktig allierad till Rupnik, tre dagar senare gav Roms stift Centro Aletti, som Rupnik grundat, betyget väl godkänt, och nyligen välkomnades Rupnik till ett stift i sitt hemland Slovenien efter att ha blivit utsparkad från Jesuiterna i juni.
Men, för att parafrasera Mark Twain, nu verkar det som om rapporterna om Rupniks återuppståndelse kan ha varit ordentligt överdrivna. Den 68-årige prästen och konstnären kommer trots allt att möta någon form av kanonisk rättsprocess. Men fortfarande är det oklart när det blir av, hur den kommer att genomföras (inom Dikasteriet för trosläran), vilka anklagelser som kommer att övervägas och vilken typ av straff som kan komma att utdömas.
Oundvikliga följdverkningar
Medan vi väntar på att dessa detaljer ska klarläggas kan vi notera tre omedelbara spinoff-effekter av det överraskande tillkännagivandet. För det första fick påvens biskopssynod om synodalitet under förra månaden en injektion med åtminstone en grad av relevans, som den annars verkade sakna.
Reportrar och förståsigpåare hade redan förberett sina sammanfattningar, och ärligt talat, före tillkännagivandet var oddsen goda att ordet ”flopp” skulle ha haft en framträdande plats hos många. Trots lovord från handplockade deltagare under Vatikanens genomgångar, om ett internt klimat av lyssnande och gemenskap, verkade ingen vara kapabel att peka på något konkret som kunde ha motiverat den avsatta tiden och kostnaden.
Den slutliga rapporten, tekniskt utformad som en ”syntes”, släpptes 28 oktober, kvällen innan den avslutande mässan. Innehållet tassade mestadels kring svåra frågor genom att uppmana till ytterligare diskussion och studier. En mediekanal satte ord på det intetsägande resultatet genom att kalla det för en ”koffeinfri” synod.
I ljuset av utvecklingen av Rupnik-affären finns det dock åtminstone ett resultat som alla som vill försvara synoden kan peka på. Och först ut var Franciskus själv: ”Påven är fast övertygad om att om det är något som kyrkan måste lära sig av synoden, så är det att lyssna uppmärksamt och med medlidande med dem som lider, särskilt dem som känner sig marginaliserade av kyrkan”, heter det i ett uttalande från Vatikanen.
Visst, kritiker kommer att säga att detta beslut borde ha kommit mycket tidigare, och att om påven är genuint intresserad av att lyssna, borde han redan ha träffat Rupniks anklagare och inte bara en av hans främsta förespråkare. Och cyniker skulle kunna säga att om han verkligen behövde ett månadslångt toppmöte för att komma fram till dessa slutsatser är vi mer illa därhän än vi misstänkte.
Icke desto mindre, för dem som gärna vill se en guldkant på synodalupplevelsen är den sena eftergiften kring Rupnik åtminstone något att glädjas över.
Förhoppningar om förändring
För det andra ökar beslutet om Rupnik trovärdigheten för Påvliga kommissionen för skydd av minderåriga, som hade pressat Franciskus att agera. Och det skapar nya förväntningar.
Ärligt talat har de senaste månaderna inte varit snälla mot kommissionen. I april avgick jesuitfadern Hans Zollner, allmänt betraktad som kyrkans kanske främste expert på att bekämpa övergrepp, i protest mot vad han beskrev som en mängd problem kring ansvarstagande, efterlevnad och öppenhet. I juni briserade en mindre skandal efter en rapport från Associated Press om kommissionens sekreterare, den brittiske prästen Andrew Small. Han hade varit inblandad i kontroversiella investeringar under sin tidigare tjänstgöringstid på Påvliga missionssällskapet, även om det inte fanns något som antydde att fel hade begåtts.
I allmänhet hade många Vatikan-observatörer mer eller mindre kastat in handduken för kommissionen, och börjat betrakta den som en papperstiger. Särskilt efter att kommissionen på svagt motiverad grund blivit inlemmad i Dikasteriet för trosläran, som ett led i påvens översyn av den romerska kurian. Nu verkar kommissionen vara tillbaka i matchen.
Ny standard som förpliktigar
Men man ska också vara försiktig med vad man önskar sig. Kommissionen befinner sig nu i en ny sits när det gäller människors förväntan på agerande, särskilt från dem som utsatts för övergrepp. Tidigare har kommissionen alltid kunnat frånsäga sig ansvar när saker går fel i övergreppsskandaler, genom att hävda att även om den ger råd till påven har den ingen jurisdiktion och ingen roll i specifika fall.
I och med Rupnik-fallet har kommissionen tagit ett rejält kliv in i just ett sådant specifikt fall. Framöver kommer alla som utsatts för övergrepp runtom i världen och tror att kyrkliga myndigheter inte tar dem på allvar, eller inte agerar tillräckligt snabbt – och låt oss vara ärliga, det gäller i stort sett alla – förvänta sig att kommissionen också blir inblandad i deras ärenden.
Kommissionen har satt en ny standard genom sitt uttalande om beslutet kring Rupnik: ”Som kommission är vi fortfarande bekymrade över kyrkans disciplinära processer och dess brister. Vi kommer att fortsätta att bevaka för att säkerställa en adekvat rättskipning.”
Folk kommer att kräva att de håller vad de lovat.
Folk förväntar sig en förklaring
För det tredje, och på tal om förväntningar, så har Franciskus skapat några nya på sig själv.
Rupnik-affären tycks påminna om vad som hände 2018, när Franciskus först avvisade kritiken mot den chilenske biskopen Juan Barros för hans roll i en uppmärksammad prästerlig övergreppsskandal i Chile, för att sedan göra en totalomvändning efter en uppmärksammad resa till landet. Han tillsatte utredare, vilket ledde till både Barros avgång och ett erbjudande från samtliga biskopar i landet att avgå.
Återigen verkar Franciskus ha ändrat kurs efter att ha upplevt kritik. Men den här gången kommer det inte att räcka med förklaringen som erbjöds då, att påven befinner sig i en upplärningsprocess. Han har redan spelat ut det kortet.
Folk kommer att vilja ha en förklaring till påvens agerande. Både hans fortfarande oklara roll 2020 i upphävandet av Rupniks exkommunicering, och de andra turerna i ärendet. Påven har sagt att han vill lyssna till lidandet, men vad offren kräver är inte bara en kanonisk process, hur tacksamma de än är för den utvecklingen – det är inte hämnd de är ute efter – utan ett klargörande. Franciskus kommer att möta ett växande tryck på att leverera ett svar. Förmodligen inte bara vad gäller Rupnik utan också i andra ifrågasatta händelser. Till exempel det gåtfulla fallet med den argentinske biskopen Gustavo Zanchetta och andra ärenden.
Det är problemet med en oktoberöverraskning i ett nötskal, det förändrar allt. Och inte ens mannen som drog fram kaninen ur hatten kan alltid kontrollera hur det utvecklar sig.
John L. Allen Jr.
chefredaktör Crux
Fotnot:
Biskop Gustavo Zanchetta dömdes 2022 till fyra och ett halvt års fängelse för sexuella övergrepp på två före detta seminarister. Domen, som fälldes trots biskopens nekande, var ett hårt slag för kyrkan i Argentina och för påven, som länge försvarade Zanchetta.
