Lagen som reglerar könsbyte har åter seglat upp på den politiska dagordningen. Det som kallas en ”modernisering” av könstillhörighetslagen har blivit något av en surdeg; de tre senaste regeringarna har velat förnya lagen. Den tidigare S-regeringen lade fram ett lagförslag som efter kraftig kritik fick dras tillbaka, och nu har även nuvarande regering kört fast. Moderaterna och Liberalerna vill tuta och köra men Kristdemokraterna säger nej. Nyligen kungjorde därför M och L att de kommer att runda KD genom att presentera förslaget direkt för riksdagen.
Vad går då moderniseringen ut på? I korthet vill man införa juridiskt könsbyte, det vill säga att det efter en enkel utredning ska bli möjligt för alla över sexton år att byta kön i folkbokföringen, utan krav på medicinsk diagnos. Våra nordiska grannländer har redan sagt ja till förändringen, och nu börjar vi se konsekvenserna. I Norge avslöjades det i somras att ett antal män som ansökt till universitetsutbildningar bytt kön, kvoterats in på utbildningen som kvinnor, och sedan bytt tillbaka till manligt kön igen. ”Lika lätt som att byta mobilabonnemang”, påpekade en av dem. Men självklart kan det bli långt allvarligare: I Storbritannien har ett antal manliga pedofiler och våldtäktsmän fått sina fängelsestraff omvandlade till villkorlig dom, eller fått rätt att avtjäna straffet i kvinnofängelser, genom att byta juridiskt kön.
Juridiskt könsbyte måste ses i kontexten av den galopperande ökningen av ungdomar som utreds för könsdysfori. Noteras ska att Socialstyrelsen tvärvände i början av 2022 och numera rekommenderar återhållsamhet när det gäller hormonbehandling av unga under arton år. Det har också blivit mer och mer uppenbart hur den så kallade transvården av barn och unga är en typ av vård som nästan helt och hållet baseras på ideologi, där honnörsorden om ”vetenskap och beprövad erfarenhet” lyser med sin frånvaro. Att denna typ av ”vård” nu tämligen tvärt bromsats in är till stor del ett resultat av modiga barn- och ungdomspsykiater och berörda, som vågat tala öppet om vad som pågick, och påtalat de svåra, medicinska biverkningar som drabbat vissa av de barn och unga som tills nyligen fick tillgång till hormonbehandling. Stenen kom i rullning och det kollektiva uppvaknandet gick fort.
Nu behövs ännu ett kollektivt uppvaknande. Vad kommer det att få för effekt för barn och unga att kunna välja sitt eget kön när de fyllt sexton? För kvinnors trygghet? För kvinnliga idrottare, som kommer att behöva tävla mot biologiska män? Och allra viktigast, för vårt samhälle, om vi tillåter subjektiva känslor att övertrumfa objektiv verklighet? Som tur är har inte alla politiker samma önskan att brådskande ånga på i våra grannländers kölvatten. Här bör Annika Strandhäll (S), riksdagsledamot och ordförande i S-kvinnor, lyftas fram. Som socialminister var hon 2018 drivande för att byte av juridiskt kön skulle bli ”snabbt och enkelt”. Nu har hon helt tänkt om, driver opinion för återhållsamhet och uppmanar alla i riksdagen att inte rösta igenom någon ny lag i hast. ”Vi behöver ta ett steg tillbaka”, säger hon och varnar för vad som händer om kön inte längre ska ses som något biologiskt utan i stället bygga på känslor och självidentifikation: ”en enorm principiell förflyttning […] när definitionen av verkligheten omdefinieras”. En så kraftfull omvärdering, modet att framföra den och att erkänna att man utvecklat sitt tänkande får man hoppas inspirerar fler. Om inte, kan det snart vara för sent.
Helena D’Arcy
chefredaktör
