John Sjögren, Fri tanke förlag, 2023
I boken Jordens sång skriver John Sjögren om olika teman i J. R. R. Tolkiens tankevärld. Boken är uppdelad i nio essäer och genomgående för dessa är att de behandlar polariteter. Ett exempel är den mellan naturen och maskinen vilket är ämnet för den första essän. Sjögren beskriver hur det onda hos Tolkien är en maskinens sfär, men inte enbart i yttre mening – att tänka maskinellt eller mekanistiskt är minst lika farligt och kan sägas utgöra grunden för skapandet av fysiska maskiner. En mekanistisk uppfattning av världen innebär att se allt i termer av funktion, vad saker ska användas till och med en lystnad att bemästra dem. Detta perspektiv spårar han i västerlandet till 1600-talet då den vetenskapliga revolutionen rationaliserade bort alla orsaksförklaringar utom den verkande, alltså tingens direkt kausala ursprung. På så sätt påbörjades en ”avförtrollning” av världen, från att tidigare ha setts överallt sjuda av liv, till att blott eka stumt av död materia. Avförtrollningen fick verkligt fäste under 1800-talet och dess konsekvenser i den yttre världen blev alltmer uppenbara under Tolkiens livstid.
På ett förtjänstfullt sätt visar emellertid Sjögren på alternativa sätt att betrakta naturen och vetenskapens syfte, röster som idag är mindre kända men ack så välbehövda, när det mekanistiska perspektivets verkningar har stegrats till global nivå med livshotande konsekvenser som följd, utan att dess grepp om vårt samhälles inbillningsförmåga tycks mindre absolut. Men hur ska man definiera detta alternativa synsätt? I boken beskrivs hur perspektiven har sina motsvarigheter i Tolkiens goda respektive onda magi, vilket i sin tur speglar hans syn på konst och på konstnärens uppgift. I båda dessa fall står det onda för hunger efter makt och vilja att framhäva sig själv. Det goda utmärks däremot av sin ödmjukhet, och skapar i samklang med naturen, en så kallad ”subkreation”, underställd den ende Skaparen och hans verk.
Detta för oss in på Tolkiens religiositet, ett annat återkommande tema genom essäerna. Han var varmt troende katolik och menade att hans verk speglar detta, fastän de utspelar sig i en förkristen tid. Hur går det ihop? Tolkien menade att trots att hans påhittade värld kan te sig främmande utgår den likväl från den ende Guden, och att den kristna berättelsen är applicerbar på hans sagor. De är alltså subkreationer för att använda hans eget begrepp.
Sjögren gör flera intressanta analyser utifrån detta och drar över lag många paralleller till teologi och till kyrkans tradition. Så exempelvis i essän som behandlar de tre transcendentalerna skönhet, godhet och sanning. För att förstå hur den största skönheten hos Tolkien ofta hör samman med den största sorgen associerar han till Gregorius den stores användning av begreppet compunctia, som innebär att det sköna på en och samma gång får oss att minnas det förlorade paradiset och att längta efter att än en gång få erfara Guds fullständiga närhet. Sjögren skriver om hur det onda hos Tolkien ofta parasiterar på det sköna men att den sortens skönhet aldrig består, då den har ryckts loss från sanningen och godheten, som är dess näringskällor.
Dessa är bara några axplock av författarens mångfald av tankegroddar. Sammanfattningsvis fördjupar boken förståelsen av Tolkiens värld och berikar upplevelsen av den. Men Sjögren förklarar karaktärer, miljöer och begrepp och man behöver egentligen inte vara bekant med dem innan. Jag skulle till och med drista mig till att säga att man kan läsa boken med behållning även utan att vara särskilt intresserad av Tolkien specifikt. Här finns mycket av kulturhistoria att läsa om, i bred bemärkelse, och samtidigt som författaren låter ljuset från många olika perspektiv – teologi, idéhistoria, konst och litteratur – skina över Tolkiens tankevärld, är det som att detta ljus i sin tur återspeglas i vår värld så att den framträder på ett nytt sätt. Med Sjögrens egna ord är dessa sagor ”inte en flykt från verkligheten, utan en flykt till verkligheten” (s. 23).
Staffan Alsparr
