Pressmeddelandet från Roms stift härom veckan gav upphov till kollektiv hicka hos många av dem som rapporterar om katolska kyrkan. De hade nog hoppats slippa höra mer om Marko Rupnik, tidigare jesuitpater och högt uppburen kyrkokonstnär, vars övergrepp på ett stort antal kvinnor blev kända för snart ett år sedan. Det kom då fram att Rupnik som nyvigd präst hade bett om att få bli kaplan för en kommunitet, där han sedan under trettio år utsatte kvinnliga medlemmar för utstuderade sexuella, andliga och psykiska övergrepp. Offren hade försökt få gehör från Rupniks överordnade, som efter lång tid bestraffat honom med vissa restriktioner. Men detta helt i det tysta, och han tilläts vara kvar i Rom, arbeta med prestigefyllda konstuppdrag och fortsätta sina uppdrag för kurian. Kritiken mot både jesuitordens och Vatikanens hantering av fallet var hård, och jesuitorden uteslöt till sist Rupnik från Jesu sällskap i somras. Men uppenbarligen hålls han fortfarande om ryggen. Han syns i Rom och verkar vid Aletti Center, det konstcentrum som han själv var med och grundade och ledde fram tills nyligen, och vilket det ansvariga stiftet – påvens eget – nyligen i ett pressmeddelande bedömde med positiva ordalag efter en inspektion.
”Aletti Center kännetecknas av ett friskt kommunitetsliv utan några särskilda problem”, stod det att läsa i stiftets konklusion, som även ifrågasatte rättvisan i Rupniks tidigare exkommunicering – som lyftes efter ett par veckor. Orden visar en total brist på insikt när det gäller de många kvinnor i kommuniteten som Rupnik förgrep sig på. Än märkligare blev det dagarna efter rapporten när det framkom att den kvinnliga ledare, som startade kommuniteten tillsammans med Rupnik, blivit förvisad till ett kloster i Portugal som straff, och inte får kontakta nuvarande eller tidigare kommunitetsmedlemmar. Varför straffas den kvinnliga medbrottslingen till synes långt hårdare än den manlige förövaren?
Samtidigt sipprade det ut att kardinal Jean-Pierre Ricard av Bordeaux, som nyligen erkände ett övergrepp på en fjortonårig flicka, inte får fira mässa i offentligheten men behåller sin ställning som kardinal. Beslutet om mässan gäller dock bara så länge han bor kvar i stiftet Digne där han nu befinner sig; beger han sig någon annanstans i världen är det den lokala biskopen som bestämmer. Varför gäller inte samma regler överallt?
Den påvliga kommissionen för skydd av minderåriga publicerade inför den pågående biskopssynoden en appell där man vädjar om att skydd mot övergrepp ska genomsyra synoden: ”Nyligen publicerade fall pekar på tragiskt skadliga bristfälligheter i de rättesnören som är tänkta att straffa förövare och utkräva ansvar. Vi är alldeles för sena med att komma till rätta med de bristfälligheter som lämnar offren sårade och i skymundan, även efter att deras fall har blivit avgjorda. […] Ingen borde behöva böna och be om rättvisa i kyrkan.”
När vi konfronteras med skandal efter skandal, och gång på gång måste inse att avskyvärda övergrepp ägt rum i ännu ett land, är det nu dags att avkräva att kyrkans ledning lever upp till ett par minimikrav. För det första: att visa sann medkänsla för de barn, unga och vuxna som blivit utsatta för övergrepp, samt visa uppriktig vilja att alltid sätta offren och deras ofta livslånga trauma på första plats. För det andra: att se till att den nolltolerans som påven själv så ofta talat om gäller för alla och inte bara vissa. För det tredje: att pedagogiskt tydliggöra för lekfolk och media varför kyrkolagen i vissa fall gör att kyrkans agerande verkar oförklarligt.
Tiden då fotfolket finner sig i dimmiga förklaringar är över. Kyrkans trovärdighet står på spel.
Helena D’Arcy
chefredaktör
