I början av oktober går ridån upp i Rom för en efterlängtad biskopssynod om ”synodalitet”. Även om ordet har varit ytterst svårdefinierat syftar det i allmänhet på idén om att hela kyrkan vandrar tillsammans, och att hennes medlemmar lyssnar på varandra när de fastställer prioriteringar och riktlinjer. Frågan som kvarstår är vilka ämnen som kommer att prioriteras.
Hittills har många av kommentarerna om synoden fokuserat på vad det innebär att ”lyssna” på den vanliga räckan av tvistefrågor inom västerländsk katolsk debatt. Med det avses till exempel, på vänsterflanken, välsignelse av samkönade par och diakonvigning av kvinnor, och, på högerflanken, 1962 års mässa på latin och kampen mot abort.
Men kyrkan består av 1,3 miljarder människor, av vilka mer än två tredjedelar idag bor utanför den västerländska civilisationens traditionella gränser. Om ”lyssnande” ska ha betydelse i en global kyrka måste därför frågor som har större tyngd i andra delar av världen tas på minst lika stort allvar.
Vanligt förekommande
Ett exempel, med högst aktuell relevans, är frågan om hädelselagar. Enligt en sammanställning av Pew Research Center hade fyrtio procent av världens 198 länder år 2019 lagar mot hädelse och förbud mot att konvertera – närmare bestämt 79 nationer. Dessa lagar finns i alla världens regioner, inklusive fjorton nationer i Europa, även om de är vanligast förekommande i Mellanöstern och Nordafrika, alltså muslimska områden.
Upprätthållandet av dessa lagar kan variera mycket, men i åtminstone åtta länder kan anklagelser om hädelse eller konversion leda till dödsstraff: Afghanistan, Brunei, Iran, Mauretanien, Nigeria, Pakistan, Saudiarabien och Somalia. Dessa länder har en sammanlagd befolkning på nästan 600 miljoner människor.
På många ställen är dock eventuella rättsliga påföljder kopplade till sådana lagar bara toppen av ett isberg. Blotta anklagelsen räcker ofta för att inspirera till våldsamma demonstrationer från medborgargarden och mobbar. Resultatet är våld och terror mot religiösa minoriteter – oftast kristna.
Kristna tvingades fly
De senaste händelserna i Pakistan bekräftar varför detta fortfarande är en högst aktuell fråga. Den 16 augusti attackerade muslimsk mobb en rad kristna hem och kyrkor i det pakistanska storstadsområdet Faisalabad efter att rykten om att en kristen man och hans vän hade rivit sidor ur Koranen och skrivit nedsättande kommentarer på dem. Det påstås att det från högtalare vid en lokal moské ropades ut meddelanden som uppmuntrade muslimer att hämnas.
Ett av målen för attackerna var S:t Paulus katolska kyrka i Jaranwala i Faisalabad, som sattes i brand under våldsamheterna. Ingen dödades men flera personer skadades och många kristna tvingades fly sina hem. Det har riktats klagomål mot att polisen i vissa fall stod och såg på utan att förhindra våldsamheterna, även om tjänstemän har hävdat att det var för att undvika att situationen skulle flamma upp än mer.
”Lever i konstant rädsla”
I kölvattnet av övergreppen sa ärkebiskop Benny Travas från Karachi att sådana incidenter bekräftar att kristna i Pakistan, som utgör ungefär en och en halv procent av befolkningen [cirka 3,3 miljoner kristna, red. anm.] ”i praktiken är andra klassens medborgare som kan terroriseras och skrämmas efter behag”.
Pakistans biskopskonferens utlyste en bönedag ”för fred och harmoni i vårt land”, och inbjöd alla människor av god vilja att ansluta sig till initiativet.
Fader Jamil Albert, ordförande för den franciskanska kommissionen för ekumenisk och interreligiös dialog i Pakistan, säger att kristna i landet lever ”i konstant rädsla, osäkerhet och ett tillstånd av chock”. Han tillägger att många kristna i det drabbade området Faisalabad har flytt sina hem och sover på gatan eller på fälten, av rädsla för ytterligare repressalier.
Ingen juridisk objektivitet
Pakistan må vara det mest ökända exemplet på hur hädelselagar används för att skrämma religiösa minoriteter, men det är knappast ett isolerat fall. Olika uppskattningar, inklusive en från den brittiska underrättelsetjänsten MI6, gör gällande att minst tvåhundra miljoner kristna runt om i världen riskerar fysiska trakasserier och förföljelse, många av dem i länder där hädelse och konversion är kriminaliserade.
Praktiskt taget alla observatörer som har undersökt tillämpningen av hädelselagar är överens om att de i grund och botten bygger på en felaktig utgångspunkt. Det som definierar hädelse för en grupp kan betraktas som något helt annat av andra. Det finns helt enkelt ingen juridisk objektivitet som kan avgöra sådana anklagelser.
Fråga om liv och död
Fenomenet med hädelselagar berör knappast katoliker i det välbärgade Västvärlden, där den vanligaste offentliga reaktionen på religiösa yttranden är likgiltighet, inte upprördhet. Men för en stor del av världens katoliker är förekomsten av sådana lagar, inklusive deras utomrättsliga följder, bokstavligen en fråga om liv och död.
Det visar sig nu att kardinal Joseph Coutts, ärkebiskop emeritus av Karachi i Pakistan och tidigare biskop av Faisalabad, kommer att ingå i den kommande synodens ordinarie råd. Under årens lopp har han aktivt kämpat mot hädelselagar, som han hävdar är alltför lätta att manipuleras till att slipa yxor och driva dolda agendor.
Om synoden verkligen vill lyssna, i en sann katolsk anda, är det en mycket god idé att höra vad kardinal Coutts och deltagare från liknande regioner har att berätta.
John L. Allen Jr.
chefredaktör Crux
