Förhoppningsvis har många av Km:s läsare under sensommaren haft tillfälle att tala med någon eller några av dem som var med på Världsungdomsdagen i Lissabon, som vi rapporterar om i detta nummer. Om inte, är det något som rekommenderas. Djup glädje, en för många nyvunnen insikt om kyrkans räckvidd och globala omfång, samt tacksamhet över att få ha varit del av detta enorma evenemang är bland det som jag fått förmedlat av ungdomar i min närhet som jag har haft nöjet att tala med efter deras hemkomst.
Världsungdomsdagen, som arrangeras på olika platser med några års mellanrum, har ibland kallats ”katolikernas Woodstock”, ett smeknamn som dock är tämligen långt från evenemangets mångfacetterade verklighet. Under årets Världsungdomsdag i Lissabon, som varade en vecka och fortlöpte i stort sett problemfritt, samlades uppskattningsvis en och en halv miljon ungdomar – en fenomenal prestation av arrangörerna och värdlandet Portugal. Intresset från media i Sverige att rapportera om evenemanget kan, snällt uttryckt, beskrivas som svalt. Inte minst om man jämför med den tämligen intensiva rapporteringen om de fyrtio tusen scouter (det vill säga knappt tre procent så många), som samtidigt samlades i Sydkorea för sin globala jamboree.
Känslan av tillhörighet, bekräftelse och gemenskap, som präglade evenemanget i Lissabon, kommer förhoppningsvis att dröja kvar hos deltagarna under lång tid, på samma sätt som för många deltagare vid tidigare Världsungdomsdagar. Är man nyfiken på vad det handlar om brukar det räcka att fråga någon som har varit med för att få en tämligen översvallande berättelse. Det är en stark kontrast till den känsla av apati och meningslöshet som verkar breda ut sig i vår del av världen, särskilt bland den yngre generationen. Årets upplaga av analysföretaget Kairos Futures långtidsstudie Svenskarna, samtiden, framtiden, som pågått sedan 1955, visade att andelen av de tillfrågade i åldern sexton till sjuttiofyra år, som upplever det egna livet som meningslöst, stiger illavarslande mycket och snabbt. År 2003 var det sex procent som tyckte att deras liv var meningslöst, i år var siffran uppe på tjugofyra procent. Var fjärde person. Högst var siffran bland unga män: trettiofem procent. En av tre.
Explosionen av sociala medier och minskat fysiskt umgänge torde utgöra en stor del av förklaringen till den oroande utvecklingen, men kan knappast vara hela orsaken. Att uppleva mening med det som sker, och att ha något större att leva för, verkar vara det som fattas för så många. Här står kyrkan – det vill säga vi kristna – inför en gigantisk uppgift som inte kan vänta: att förmedla, inte minst till den yngre generationen som alltmer präglas av upplevd meningslöshet, varför våra liv spelar roll. Att det finns en djup mening med våra liv. Att ingen enda människa har tillkommit av en slump, och att de val vi hela tiden gör för med sig konsekvenser, både för oss själva och för andra.
Dessutom förtjänar våra ungdomar att bli tagna på allvar. I en tid av brus, fladdrande och ständig förenkling förtjänar ungdomar att kyrkan – det vill säga vi – tydligt, klart och med avstamp i kyrkans solida fundament står för sitt budskap och för sitt mål: att ära och tjäna Gud, tjäna vår nästa och sprida det glada budskapet. Påve Franciskus verkar ha lyckats förmedla detta i Lissabon.
Nu är det vår tur.
Helena D’Arcy
chefredaktör
