Medan ett blodigt krig rasar i vårt närområde kan påskens budskap och glädje ha svårt att nå ut. Det är som om vi har drabbats av en kollektiv depression, en själens dunkla natt. Det vilar något dystert över hela Europa. Även många av oss kristna måste bekänna att vi blivit stående i korsets skugga och att vi inte riktigt nått fram till uppståndelsens glädje, som är så typisk för östkyrkan. Tyvärr har splittringen mellan oss kristna förstärkts genom kriget i Ukraina – den bild som så många icke-kristna har av oss: att vi är hopplöst splittrade. Därför är det viktigt att vi kristna talar om vår gemensamma tro på den uppståndne Herren. Vi delar samma tro på Guds enfödde Son, Jesus Kristus, som har lidit och dött för oss, och stått upp från de döda för att befria oss från döden. Vi ber om hans hjälp för att detta grymma krig skall ta slut. Vi ber om fred och rättvisa, om omvändelse och försoning. Vi ber om enhet mellan alla döpta, ja, om hela mänsklighetens enhet i Kristus
För många i Sverige har påsken förlorat sin innebörd. Påsktron skulle kunna bli ett botemedel mot depressionens dimmor och den stämning av uppgivenhet och missmod, som många har smittats av. I evangeliet läser vi om något liknande: lärjungarna som är på väg till Emmaus. De ser inte längre någon mening med något. Den Mästare som de hade satt sin tillit till är död. Ändå fortsätter de att gå vidare. Bara det är stort och oförklarligt. Hoppet är det sista som dör i en människa. Hoppet är liksom tron och kärleken en teologal dygd, en gudomlig kraftkälla och energi, som driver oss framåt, även i hopplösa situationer.
Under färden slår en okänd vandrare följe med lärjungarna. De börjar tala med varandra. När vi förmår gå ut ur vårt skal och öppna vårt innersta för varandra, då efterliknar vi den Gud som i sig själv är dialog, relation, eller som vi säger mer teologiskt: den Gud som är treenig, Fader och Son i Andens enhet.
Det finns en fördold gudomlig närvaro som ibland kan drabba oss, när vi minst väntar det. När allt tycks mörkt kan det tändas en liten låga som visar vidare. Så var det under Emmaus-vandringen. Jesus var inte död utan genom sin uppståndelse kunde han i ny gestalt gå med sina lärjungar på vägen. Genom uppståndelsen har alla rummets och tidens gränser sprängts. Evigheten bryter in i tiden. Härligheten möter oss mitt i smärta och ångest. Livet bryter igenom dödens pansar. Genom sin uppståndelse har Jesus blivit allas fördolde Medvandrare, som vill leda oss förbi alla hinder, så att vi kan nå fram till det liv utan slut som han vill ge oss del av. Det finns en outrotlig, men ofta undermedveten, längtan efter detta eviga liv hos varje människa.
Samtidigt finns det en misstro gentemot det som är alltför vackert. Vi är alla 1900-talets barn, barn av den dödens kultur som detta århundrade gav i arv åt oss: förintelse, etnisk rensning, folkmord. Inget århundrade har sett så mycket blod flyta eller förnedrat människan så mycket. Och vårt nuvarande århundrade tycks fortsätta i samma banor. Kan man tro på Jesu uppståndelse efter Auschwitz och nu mitt under kriget i Ukraina? Bara om man också kan känna igen den korsfäste Jesu anletsdrag i varje människoansikte som märkts av krigets fasor. Kors och uppståndelse hör oupplösligt samman i kristendomen. Guds solidaritet med varje sårad människa är total. Jesu kors skymtar fram i varje människas kors. Guds kärlek till människan går utöver dödens gräns. Gud vill dela sin eviga glädje med oss. Därför blir han människa i Jesus, lider, dör och uppstår.
Vi kristna är påskens heliga folk. Det är inte alltid det märks och syns. Vi är ett pilgrimsfolk på väg mot evigheten. Trots att vi kan tyckas splittrade, besjälas vi av ett hopp om att Jesus som uppstod skall besegra vår splittring. Att vi alla firar påsk är ett hoppfullt tecken på den fulla enhet som vi ber och längtar efter. Vi är skyldiga dem som inte känner Jesus eller sagt upp bekantskapen med honom på grund av oss, att sträva ännu mer efter den enhet som Gud har givit oss i Jesus och hans påskbudskap. Den kollektiva depression Europa har fastnat i kan lysas upp av den kärlekens eld, som Jesu budskap om evigt liv är. Varje gång jag har fått fira mässan med våra ukrainska troende har jag fått se hur ett litet leende kan skymta fram även i en lidande människas ansikte. Påskens budskap måste få segra inom oss – och utom oss.
+Anders Arborelius OCD