Regi: Roland Joffé; I rollerna: Charlie Cox, Wes Bentley, Dougray Scott; Spanien, USA, Argentina 2011 (Netflix)
Den 6 oktober 2002 helgonförklarades den spanske prästen Josemariá Escrivá (1902–1975), grundaren av Opus Dei. Helgonförklaringsprocessen var inte utan turbulens då både Escrivá och Opus Dei har mött en del kritik under årens lopp. Som att Opus Dei har haft ett allt för stort inflytande i kyrkliga affärer, varit allt för konservativ och velat placera kvinnor i en underordnad roll inom kyrkan, men också om att Escrivás personlighet inte var vad man borde vänta sig av ett helgon.
Det är nu inte ovanligt att karismatiska personer, liksom ”framgångsrika” organisationer, möter motstånd från människor som vill varna för dem eller det som hyllas. Kyrkan har de senaste åren smärtsamt fått lära sig att inte lättvindigt avfärda obekväm kritik, men det hör också till bilden att vi allmänt har lätt att misstänkliggöra det som vi upplever som ”exklusiva sällskap” med begränsad insyn (något Dan Brown skickligt utnyttjade i Da Vinci-koden).
Filmen tar inte upp något om anklagelserna mot Opus Dei. Istället berättas historien om Josemariá Escrivá och hans väg till att grunda en organisation som har som mål att uppmuntra kristna att heliggöra det vardagliga arbetet, hemma och i yrkeslivet, så att Gud blir ärad och människor hjälpta. Vi får också en inblick i det kaotiska spanska inbördeskriget (1936–1939), där kyrkan både bildligt och bokstavligt hamnade i skottlinjen.
Filmen har på förekommen anledning inte fått särskilt höga betyg, men det innebär inte att det saknas scener som faktiskt berör. Och bortser man från en tidvis medioker kvalitet känns det ändå värdefullt att via Netflix få lära sig mer om historien kring ett av kyrkans många helgon och det verk till Guds ära som han tog initiativ till.
Mattias Lindström
