Victoria Belim, Brombergs, 2022
Det tog tid innan jag fick grepp om innehållet. Inemot hundra personer passerar revy på de trehundra sidorna. Författaren reser till för mig okända orter. Den ukrainska vokabulären tjusar men underlättar inte läsandet. Likafullt hade jag svårt för att släppa boken.
Boken har marknadsförts som en kriminalhistoria och nog är historien spännande. I en bortglömd dagbok, skriven av hennes gammelmorfar Serhij, hajar Victoria Belim till när hon läser: ”Brodern Nikodim försvann i kampen för ett fritt Ukraina på 1930-talet.” Vem var Nikodim? År 2014, året för Rysslands annektering av Krim, återvänder Belim – född i Kiel, uppvuxen i Chicago, nu boende i Bryssel – till vad hon fortfarande ser som sitt hemland. Hon vill förstå hur världsordningen igen kunnat ställas på ända. Och hon vill om möjligt få grepp om Nikodim.
Hennes oförtröttliga sökande efter fakta i målet – via arkiv fyllda av lögner och KGB:s huvudkontor ”Tupphuset” – försvåras ytterligare av att hennes älskade mormor Valentina försöker stoppa henne. Ty att gräva i det förflutna är farligt. Att ta del av Belims berättelse om holodomor, svältkatastrofen i Ukraina 1932–1933, när mellan tre och sju miljoner människor dog av hunger och kannibalism florerade, är fasaväckande.
Ändå blir inte hemskheterna det bestående intrycket av läsningen. Victoria Belim är parfymör och hon ger oss en inblick i Ukraina också med hjälp av de dofter hon förmedlar, som när hon beskriver hur hon ”kliver ut i ett mörker som doftade bittermandel och rispuder – aprikoserna stod i blom.” Det kan också sägas att ”broderitrådar” – rusjnyk – spelar en viktig roll i berättelsen och bidrar till att Belim kommer att fascineras av den ortodoxa kyrkan.
Vad hände då med Nikodim? I boken, som tillägnats den länge motspänstiga mormodern, ges svaret.
Margareta Murray-Nyman
