Kristina, översättning och kommentar: Horace Engdahl, Atlantis, 2019
Drottning Kristina (som regerade 1644–1654) var den store Gustaf II Adolfs dotter och en intellektuell och konstnärlig begåvning. Hon chockerade sin samtid genom att abdikera från Sveriges tron – i en tid av stora militära framgångar för det blivande svenska storväldet kring Östersjön – och konvertera till katolska kyrkan. Hon slog sig ner i Rom, och i sitt hem där hon blev mecenat och handskriftssamlare drev hon en egen teater, hade flera berömda kompositörer som arbetade åt henne, och tog själv fiollektioner. Hade hon inte varit drottning hade hon troligen publicerat sina litterära verk som författare. Hon skrev en självbiografi, ett litterärt självporträtt, där hon beskriver sitt utseende, sitt uppträdande och sin svårbemästrade viljestyrka, i ett försök att förklara och försvara sin karaktär och sina val.
Men hennes stora begåvning framträder i maximerna, precist formulerade livserfarenheter och levnadsregler, som har bevarats i olika versioner till eftervärlden. Uppenbarligen var de avsedda för senare publicering och tänkta som en apologi för hennes stora livsval, att avstå från makten och att byta sida i religionskrigens Europa.
I denna bok i Svenska Akademiens klassikerserie har Horace Engdahl skrivit en elegant inledning och gjort en pregnant översättning från det franska originalet av inte mindre än 1583 kärnord, försedda med rikliga och exakta ordförklaringar. Dessa maximer bildar tillsammans en trogen och intressant spegel av drottningens personlighet och preferenser. Sådana knapphändiga, kärnfulla sammanfattningar av mänsklig erfarenhet liknar Ordspråksboken och Jesu Syraks bok i Bibeln.
Kristina företrädde en stoisk livshållning: Man måste acceptera sitt av Försynen givna öde och underkasta sig de krav som detta ställer på en, i ett slags ”tapper likgiltighet”, i synnerhet för vad folk tycker om en. Man ska bära sina motgångar med högburet huvud, med storsinthet. ”Man skall bara hämnas genom välgärningar.”
Kristina hade som drottning rika erfarenheter av mänsklig förställning och inga illusioner om den mänskliga naturen, i synnerhet inte bland maktens och religionens professionella utövare. Gud hatar allt som är falskt. ”Man skall vara på sin vakt mot levande helgon.” Fromhet medför sina egna speciella frestelser: ”Älska Gud och nästan är den sanna fromheten. Allt annat är bara apspel.”
Var den egensinniga drottningen feminist? Hon har inga höga tankar om kvinnor i maktpositioner och menar att exemplen på kvinnliga regenter är avskräckande. Inte heller tror hon på äktenskapet (”Kärlek och äktenskap är nästan oförenliga”) och hon rekommenderar varmt celibatet, eftersom det befriar kvinnan från underkastelsen under en man och från graviditetens risker, men hon var bevisligen inte främmande för kärleken. Föremålet för hennes låga var kardinalen Decio Azzolino, en kärlek som hon alltså måste avstå från av pliktkänsla: ”Man glömmer aldrig den man älskar”, skriver hon, men finner en stoisk tröst i att ”Ensamheten är stora andars rätta element”.
Med tiden tycks hon alltmer utvecklas från filosof till kristen mystiker. Filosofins tröst är falsk, eftersom den enbart bygger på eventuell mänsklig förmåga. Det är bara Gudstron som hjälper mot livets oberäknelighet: ”Allt har utgått från Guds mäktiga hand, som styr och fördelar allt”, och ”Hemligheten med att göra livets värsta förtretligheter tilltalande är att upptäcka Gud och hans vilja i dem”. Tystnad är det rätta sättet att tillbe Gud på och Gud mer värdigt än allt man kan säga om honom, men ”Det strålande, hemliga samtalet mellan Gud och själen skulle få änglarna att häpna om de fick tillträde till denna helgedom”. Hon låter antyda att hon själv hade erfarenhet av stark Gudserfarenhet i vissa ögonblick av sitt liv.
Kristina avlägger en oreserverad trosbekännelse till den heliga romersk-katolska kyrkan och dess uppdrag att vara sanningens ”orakel” i världen. Påven är ofelbar i trosfrågor, ett privilegium som är oberoende av ämbetsinnehavarens goda eller dåliga egenskaper: ”Påvarnas svagheter, brott och försyndelser fördunklar inte deras helighet och kan inte upphäva deras auktoritet, som vi bör respektera även om de inte förtjänar det som personer.”
Under andra omständigheter och i andra tider hade Kristina blivit känd och berömd som skriftställare. Hon var djupt bildad, behärskade den klassiska litteraturen och den samtida kulturen och hade språket i sin hand. Hon förstod att ladda varje mening med energi och avstå från allt onödigt ordprål: ”Tala väl är tala kort.” Hennes maximer bevisar denna obestridliga sanning.
f. Anders Piltz