Chantal Delsol, Norma förlag, 2022
Chantal Delsol avslutar sin bok med raderna ”Att avstå från det kristna samhället är inte något smärtsamt offer. Våra förfäders erfarenhet lär oss med säkerhet: vårt ärende är inte att bygga ett samhälle där ’evangeliet styr staten’ utan snarare, för att citera Saint-Exupéry, att ’sakta vandra mot en källa’.” Författarens slutsats kommer något oväntat efter en lång beskrivning av det hon kallar en normativ omvändning av de kristna värderingarna och de lagstiftningar som bygger på dessa värderingar.
Chantal Delsol är professor emerita och hennes författarskap rör sig mellan filosofi, juridik och politik i bred mening. I förordet till den svenska utgåvan, skrivet av Christine Zyka, betecknas hon som ”liberalkonservativ”, ett begrepp som passar bra på hennes socio-politiska tänkande. Hon är federalist, motsätter sig populism och är djupt förankrad i katolsk etik och sociallära. Och hon är mycket borgerligt fransk i sina analyser!
När Delsol talar om ”kristenhetens slut” menar hon att den institutionella kyrkans inflytande och dominans i samhället har upphört. Delsols perspektiv inskränker sig dock till katolska kyrkan och dess maktsfär i framför allt Frankrike. Den katolska hegemonin har funnits mer eller mindre i det forna romarriket sedan slutet av 300-talet och fram till den franska revolutionen 1789. Därefter vidtar en successiv liberalistisk upplösning av det som etiskt hållit ihop statsbildningarna i södra Europa.
Delsol hävdar att det under 300– och 400-talet sker en ”normativ omvändning” och därefter en ny normativ vändning i slutet av 1700-talet och fram till våra dagar. Den senare ser hon som en tillbakagång till de hedniska normer som förelåg innan kristendomen blev statsreligion. Det är här som hennes syn på katolska kyrkan blir snävt sydeuropeisk och knappast passar in på samhällen som Vietnam, Brasilien och Bénin, där katolska kyrkan genomsyrar samhället än idag på ett helt annat sätt än i Europa.
Fem företeelser anförs på den normativa omvändning som enligt Delsol pågått sedan franska revolutionen: synen på och praxis av abort/barnamord, homosexualitet, skilsmässa, pedofili och självmord. Det är framför allt från 1960-talet som de moraliska hierarkierna vänts uppochner, påstår Delsol. Dessförinnan hade homosexualitet bannlysts medan den idag rättfärdigas; aborter hade tidigare kriminaliserats medan de idag legitimeras. Skilsmässa var tidigare något mycket svårt att uppnå medan det idag inte stöter på något hinder. Självmord fördömdes medan de idag kan begås med stöd av nationell lagstiftning. Och jag citerar: ”Pedofili, tidigare betraktad som nödlösning för att rädda familjer och institutioner, är idag kriminaliserad” (sid. 41).
I det romerska samhället förekom mord på nyfödda, i synnerhet på flickebarn, och detta förändrades när kristendomen blev statsreligion, även om det tog mycket lång tid att ändra praxis. Problemet är att Delsol jämför barnamord i antiken med dagens aborter. Antikens framhållande av självmord som ett sätt att behålla hedern jämför Delsol med människor som begår självmord i tragiska livssituationer i våra dagar. Under antiken var homosexualitet en statusfråga. Det var normalt att heterosexuella män i fasta äktenskap och högt upp i samhällskedjan också hade homosexuella förbindelser eftersom de ägde rätten att penetrera alla som socialt stod lägre än de själva. Det är mycket ohistoriskt av Delsol att jämföra detta med de personer som är homosexuella och lever i fasta förbindelser. Och om det är som Delsol hävdar, att pedofili betraktats som en nödlösning för att rädda familjer och institutioner, så är jag väldigt tacksam att det idag är kriminaliserat!
Vi är på god väg att göra en omvändning av 300-talets normativa omvändning tillbaka till en hednisk moral, menar Delsol. ”Man återställer skilsmässa, som det kristna samhället hade avskaffat. Man tillåter barnamord som de kristna hade förbjudit […] Man låter legitimitet pryda homosexualitet och självmord – som den nyfödda Kyrkan kriminaliserade. Denna dubbla omvändning tar oss till hedendomen före kristendomen” (sid. 57). Jag tänker mig att åtskilliga kvinnor har sina liv att tacka för att de kunnat lämna ohållbara och våldsamma äktenskapliga relationer. Och att kalla abort för barnamord är inte bara att stigmatisera en ofta urfattig och utnyttjad kvinna utan också att lägga hela bördan av en oönskad graviditet på endast ena parten. Och homosexualitet i det antika samhället hade, som jag anfört ovan, ingenting att göra med människors sexuella läggning över huvud taget.
Delsol hävdar att den snabba normativa omvändningen har skapat ”panikslagna olycksoffer” som till exempel att den ”incestuösa farfadern som alltid har betraktat sina handlingar som en slags herremansrätt över sina livegna ser sig plötsligt utpekad som ett kriminellt monster” (sid. 62–63). Om pedofili inom Kyrkan skriver hon ”Det var brukligt att dölja denna typ av beteende för att skona institutionen” (sid. 62). Och några rader senare ”I vilket fall som helst har handlingar av pedofili aldrig betraktats som legitima i Kyrkan, de har alltid varit dolda, om än ursäktade […] Det är märkligt att se människor plötsligt anklagade för brott som vid tiden för handlingen och enligt sedvänja såg sig skyldiga till en mindre avvikelse” (sid 62). Och lite senare skriver hon ”det var sed att alltid dölja detta slags företeelser” (sid. 63)! Att de gick att dölja berodde på att Kyrkan alltid gynnat institutionen framför individen. Att individen numera går före institutionen anser Delsol vara ”en dogmatisk omvälvning, tecknet på en identitetsrevolution mitt i institutionen själv” (sid. 63).
Det är svårt att avgöra om Delsol bejakar kyrkans nya tillstånd eller ej. I alla fall lånar hon en mening av den före detta arbetarprästen Emile Poulat (död 2014) för att beskriva kristenhetens, inte den kristna trons, död, med orden ”Det är inte säkert att Gud förlorade på förändringen”.
sr Madeleine Fredell OP
