När vi talar om evangelisation måste vi alltid komma ihåg att det inte bara gäller att förkunna ett budskap eller förmedla kunskap. Den som vill dela med sig av evangeliet till andra måste först själv låta sig evangeliseras. Alla döpta har del i kyrkans uppdrag att föra ut evangeliet. Alla behövs för att evangeliet skall nå ut till jordens yttersta gränser – och slå rot och bära frukt i människors innersta. Det är just det som är nödvändigt för all äkta evangelisation: att man själv blir förvandlad av evangeliets kraft inombords. Då kan man också på ett trovärdigt sätt, enkelt och okonstlat, dela med sig av evangeliets alla skatter. Denna inre process måste löpa parallellt med den yttre uppgiften att föra ut evangeliet.
Vi kan alltid tränga in allt djupare i evangeliet och därigenom komma Jesus Kristus allt närmare. Säkert har vi alla varit med om att ett stycke ur evangeliet som vi har hört och läst tusen gånger plötsligt får ny kraft och lyser upp oss inifrån. Vi kan aldrig få nog av evangeliet. Ett enda ord kan ge oss näring för lång tid. Därför är det alltid nödvändigt att återvända till evangeliet, att begrunda och ”idissla” det, så att vi får den andliga näring och glädje som hjälper oss att i vår tur ge det glada budskapet vidare. Då faller det sig helt naturligt att i ord och gärning förmedla Jesu kärlek och omsorg till just de människor vi möter och just i de yttre omständigheter som är för handen.
Det kan vara en frestelse, även för de frommaste, att se på evangelisation som något vi gör, utför, ja, presterar. I stället måste det vara som en källa med levande vatten som flödar över. Inombords är vi bebodda av den treenige Guden, som lever i oss som i ett heligt tempel. Denna källa med levande vatten hjälper oss att ge det vidare det som vi själva har fått av Gud. Människor är inte dumma. De kan intuitivt ana om vi verkligen är burna av denna inre rikedom som vi fått helt till skänks av Guds nåd. Det är inte bara en lära, en ideologi som vi för ut. Det är en delaktighet i Guds inre verklighet som vi har fått del av. Det är en vänskap och djup förening med Jesus och genom honom med Fadern själv som vi får ta emot. Det är denna inre skatt och glädje som vi vill dela med oss av till alla vi möter, till alla som Gud sänder i vår väg.
Vi måste först låta oss evangeliseras för att kunna evangelisera. Vi får återvända, ständigt på nytt, till källan med det levande vattnet för att sedan ge det vidare. Evangelisation är inte bara ord utan lika mycket gärning. I vår tid översvämmas vi av ord och proklamationer av alla de slag. Därför har vi också svårt att urskilja vad som är viktigt och inte bara ordsvall och munväder. Det vi gör kan ibland ha större genklang och väcka mer till liv inom människor än det vi säger. En akt av äkta evangelisk kärlek kan nå fram och beröra även den människa som vid första påseende tycks helt utan mottaglighet. En liten gest eller sak vi gör för att visa kärlek kan nå fram och bära mer frukt än vi anar.
Som kyrka måste vi först och främst evangelisera oss själva för att på ett trovärdigt sätt kunna evangelisera samhället och människorna omkring oss. Just nu brottas hela vårt samhälle med ett tragiskt fenomen som vi brukar kalla gängkriminalitet. Unga människor skjuter ihjäl varandra och de människor som råkar vara i närheten. Flera av dessa har begravts katolskt. De hade behövt evangeliet under sitt liv, men fick aldrig erfara den glädje som bara Gud kan ge oss. Därför måste vi våga vara självkritiska och fråga oss: Hur kommer det sig att vi inte kunde nå fram med evangeliet till dessa unga?
+Anders Arborelius OCD
