Kari Lawe, Carlsson bokförlag, 2020
Det är med viss entusiasm jag tar mig an att läsa Kari Lawes tunga volym Påvens hästar. Hästintresse finns och jag har bott och arbetat i Rom och dagligen rört mig på de historiska platser som till stora delar utgör spelplan för boken.
Från senantiken och fram till kyrkostatens fall visar Lawe hur påvedömet och den värdsliga, ännu inte sekulariserade makten, delar symbolik och attribut. Via hästen och ridkonsten knyts banden mellan kyrkan och adeln.
Den inledande historiska exposén över hästens betydelse för människan sedan urtiden, via grottmålningar och småskulpturer, domesticering, och vidare beskrivning av hästens tidiga roll i fornkulturer, går i rasande fart. Här hinner författaren även redogöra för ett mycket stort antal klassiska gudar, och även för européer mindre kända sådana från mer fjärran kulturer. Vi får veta att det finns olika teorier om huruvida människan började använda hästen för körning eller ridning, och var denna domesticering först ägde rum, men att hästen blivit förknippad med det ledande skiktet och det som senare utvecklades till adeln är tydligt. Detta samtidigt som hästen behåller ett starkt religiöst och mystiskt symbolvärde, inte minst som ledsagare av avlidna in i dödsriket.
Härefter kommer en lika faktaspäckad genomgång av hästens plats i framväxten av kristendomen som romersk statsreligion. Folkliga nöjen i form av framför allt kapplöpningar fördöms vid kyrkomöten för den fanatiska dyrkan av kuskarna och för det allmänna moraliska förfallet. Denna konflikt mellan det andliga och det världsliga är ett genomgående tema i boken, och med det värdsliga menas inte bara den kejserliga makten utan även den folkliga kulturen som inte sällan ansågs omoralisk och ogudaktig. Hästens nära association till den kejserliga makten och då kanske i synnerhet i samband med de praktfulla triumftågen, står i kontrast till den bibliska bilden av Kristus ridandes på en åsna.
Efter en utförlig genomgång av vägen till kristendomens och påvedömets befästande beskriver sedan Lawe varje epok, från medeltid till kyrkostatens fall, där hon redogör för de världsliga och religiösa frågor och konflikter som dominerade under respektive period – en gedigen genomgång av olika pontifikat.
För den redan insatte är den här boken säkert en enorm konfektask, där dekret och konsilier, påvar och motpåvar, årtal och epoker bjuds i aldrig sinande pralinlager. Varje mening är fylld med information, så till den milda grad att bisatserna inte räcker till. Vi får till exempel veta vid vilken synod kyrkan tog avstånd från tornerspel och vilka följderna blev för den som trotsade förbudet.
För en rimligt historieintresserad läsare kan detta bli övermäktigt, och det finns inga pauser för att komma upp till ytan och andas en liten stund. Detta är inte en bok som kan sträckläsas; den ska nog intas i små doser, och kommer antagligen mer till sin rätt i form av uppslagsverk. Det knypplas en intrikat och mättad spets, vars mönster är en bård av kontraster mellan världslig och gudomlig makt som upprepas epok efter epok.
Karin Stridbolt
