Asia Bibi & Anne-Isabelle Tollet, Libris förlag, 2021
Grymheten i att bli dömd till döden på grund av att ha bett om ett glas vatten efter en dags arbete i Pakistans varma sol är obegriplig. Obegriplig för mig från en helt annan kultur, men lika obegriplig för Asia Bibi som är kvinnan som drabbas. Flera gånger skriver hon att hon inte förstår grymheten i sin situation och det är också den frågan som stannar kvar efter att ha läst boken – varför denna grymhet?
Det är en intrikat berättelse med många aktörer med egna intressen som tjänar på domen över Asia, men också om en osjälvisk borgmästare och en minister som får sätta livet till för att de motsätter sig den. Det handlar ytterst om lagen för hädelse i Pakistan; när Asia tar vattenglaset tänker hon inte på att hon som kristen betraktas som oren av de andra kvinnorna, hon är bara törstig efter att ha plockat bär. De andra kvinnorna ställer till en scen och misshandlar henne grovt. Sedan åtalas hon för hädelse, och på grund av incidenten med glaset och de andra kvinnornas illvilliga fantasi tar det sig oerhörda proportioner. Hon blir dömd till döden genom hängning.
Asia tillbringar nio år i en fängelsecell i stort sett helt ensam. De andra intagna ser ner på henne som kristen och som hädare, och fångvaktarna behandlar henne därefter. Situationen är många gånger totalt hopplös, och Asia frågar sig varför det händer just henne. Samtidigt proklamerar hon ”jag tänker slåss” i korrespondensen med journalisten som så enträget arbetar för hennes frigivning. Hon ger aldrig upp. Hennes familj måste gömma sig och de som stöttar henne råkar illa ut. Men med diplomatisk finess och den mycket pådrivande journalisten blir hon slutligen frigiven och får asyl i Kanada.
Jag förstår inte hur Asia kunde uthärda under så prekära omständigheterna, men jag förstår att frigivningen är en slutsats av många goda intentioner och en god Gud.
Carolina Olsson
