Elena Ferrante: De vuxnas lögnaktiga liv (Norstedts, 2020)
Pseudonymen Elena Ferrante, vars verkliga identitet har varit höljd i dunkel sedan debuten 1992, har överraskat sina läsare i den senaste romanen, De vuxnas lögnaktiga liv. Här framträder en varm skildring av katolsk tro, som dessutom påverkar romanens huvudperson på ett djupt personligt plan.
Den italienska succéförfattaren Elena Ferrante är åter aktuell. På Netflix visas snart en tv-serie som bygger på hennes senaste roman, De vuxnas lögnaktiga liv från 2020. Den serien kommer att konkurrera med den tredje säsongen av HBO:s hyllade filmatisering av Neapelkvartetten, den romanserie som Ferrante 2011 inledde med Min fantastiska väninna och som under de närmast följande åren fullföljdes med Hennes nya namn, Den som stannar och den som går och Det förlorade barnet.
Neapelkvartetten handlade om det italienska samhällets utveckling från Andra världskriget och fram till 2010. Men det fanns en märklig lucka i böckernas mäktiga panorama över det moderna Italien. Med några smärre undantag var kyrkan och den katolska kristenheten nästan osynlig. Därför kan tv-versionen av Ferrantes nya bok bli en omskakande överraskning för tittarna. I De vuxnas lögnaktiga liv kommer författaren nämligen ut som försvarare av katolsk tro.
Sekulariserad tillvaro slås i spillror
Berättelsens huvudperson är den tonåriga Giovanna som vuxit upp i en sekulariserad miljö i det napolitanska överklassområdet Rione Alto. Hon är dotter till två klassresenärer som är mycket nöjda med sina framgångar, låt vara att de under den glansfulla ytan bär på en panisk skräck för att dras ner från sina mödosamt tillkämpade positioner på samhällets solsida. Den unga Giovanna är i berättelsens början en självupptagen narcissist som är så förhäxad av sitt eget utseende att hon med hjälp av en spegel försöker kyssa sig själv på munnen. I de följande kapitlen konfronteras hon med en rad omvälvande upplevelser – däribland föräldrarnas skilsmässa – som slår sönder hennes inkrökta världsbild. När hon på bokens allra sista sidor lämnar Rione Alto tillsammans med väninnan Ida är hennes framtid oviss, men hon har likväl stora förhoppningar. På tåget som för de båda flickorna bort från hemstaden Neapel lovar de varandra ”att bli kvinnor på ett sätt som ingen annan varit med om”.
Den omvälvande utvecklingen tar sin början, då Giovanna mot sina föräldrars önskan tar kontakt med sin pappas syster, den excentriska faster Vittoria. Fastern är en lågutbildad men varmt kristen städerska som står i ett mycket spänt förhållande till sin ateistiske och högutbildade bror. Genom bekantskapen med sin faster Vittoria får Giovanna klart för sig att hennes sekulariserade pappa i sin ungdom uppträdde som en hänsynslös egoist som vägrade hjälpa sina fattiga släktingar, då de befann sig i ett nödläge. Dessutom påstår fastern att brodern förstört hennes liv genom att sätta stopp för hennes förhållande med den ende man hon älskat, en gift trebarnsfar som till följd av den framtvingade brytningen dog av sorg.
I berättelsens fortsättning blir Giovanna allt mer involverad i den troende Vittorias liv. På så sätt lär hon också känna den familj som fasterns älskare vid sin död lämnat efter sig. Den osedvanligt vidsynta änkan Margherita har efter hand övervunnit sin svartsjuka och blivit nära vän med Vittoria, sin makes forna älskarinna. Detsamma gäller också om hennes tre barn, sönerna Corrado och Tonino samt den vackra dottern Giuliana. Den viktigaste bekantskapen blir dock familjens gode vän Roberto Matese, en varmt kristen teologistudent som varit klasskamrat till Margheritas son Tonino och därefter blivit trofast fästman till hans vackra syster Giuliana. Till det yttre är Roberto oansenlig, men i kraft av sin klokhet, sina kunskaper och sin pragmatiska godhet får han ett avgörande inflytande på Giovannas liv. Det finns också något gåtfullt i hans personlighet som gör att hon omedelbart fäster sig vid honom och inte kan sluta att tänka på honom. Roberto är född i Neapels fattiga arbetarkvarter, men sedan dess har han i kraft av sin integritet och sin genuina begåvning gjort en lysande karriär som lärare och teologisk forskare vid ett katolskt universitet i Milano. Trots detta vill han inte släppa kontakten med sina gamla vänner i hemstaden. En anledning till det är att han upplever sig ha en stor skuld att återbetala till det fattiga kvarter där han växte upp.
Uppriktig vilja till hjärtats ånger
Genom sin trofasthet och sin genuina ödmjukhet gör Roberto ett djupt intryck på Giovanna. Hennes känslor för den unge teologen blir därför efter hand allt svårare att hantera. På sikt kommer de emellertid att bli avgörande för hennes emotionella och intellektuella mognad. Det inser hon dock inte förrän hon lyssnat till en föreläsning som Roberto på initiativ av en prästvigd kompis håller i kyrkan i det fattiga Rione Luzzatti. Det hon här fäster sig vid är hans mycket personliga tolkning av begreppet ”Hjärtats ånger”. I katolicismen är hjärtats ånger (compunctio cordis) ett välkänt begrepp, men det brukar ofta förknippas med trosriktningar med en dragning åt det asketiska. Så är det dock inte hos Roberto. Han är visserligen varmt troende men inte alls någon världsföraktare. Därför förklarar han att uttrycket hjärtats ånger måste ”tvättas rent efter att ha missbrukats”.
För Roberto handlar ”hjärtats ånger” inte om försakelse utan om en uppriktig vilja till självprövning och självkännedom. Denna tolkning av begreppet gör ett så djupt intryck på Giovanna att hon inte kan glömma honom. För att vinna hans kärlek börjar hon därför läsa evangelierna. Detta ger henne nya perspektiv, men hon lyckas inte få till stånd det kärleksförhållande med den unge teologen som hon hoppats på. Han håller envist fast vid den fattiga och lågutbildade flickvännen Giuliana som han lärt känna redan under sin barndom i Neapels fattigkvarter. På så sätt utgör Roberto en kontrast till Nino Sarratore, den manliga huvudpersonen i Neapelkvartetten. I kraft av sin integritet och sin genuina begåvning har han gjort en klassresa, men i motsats till Nino tycker han sig ha en skuld som måste återbetalas. Därför vill han inte distansera sig från de fattiga kvarter där han vuxit upp.
Inte uppmärksammat
Denna empatiska skildring av den unge teologistudenten Roberto borde ha kommit som en överraskning för flertalet av Ferrantes läsare. I hennes tidigare författarskap fanns ingenting som tydde på att hon skulle ha haft några religiösa eller teologiska sympatier; snarare tvärtom. I Min fantastiska väninna (2011) tar hennes alter ego Elena Greco strid mot den katolske präst som undervisar i religion på hennes skola. I Den som stannar och den som går (2013) avvisar hon dessutom sina konservativa föräldrars krav på att hon ska gifta sig i kyrkan.
Detta är kanske förklaringen till att det religiösa inslaget i De vuxnas löngnaktiga liv inte fått särskilt mycket uppmärksamhet av de litteraturkritiker som kommenterat boken. I de recensioner jag läst ligger fokus som regel på helt andra saker. Om orsakerna till denna selektiva läsning kan man bara spekulera, men kanske har det att göra med en rädsla för att utmana läsekretsens förväntningar och fördomar. Det är nog inte särskilt många av Ferrantes vanliga läsare som velat tänka sig att hennes nya bok skulle mynna ut i ett hängivet försvar för katolsk tro.
Det återstår dock att se vilka konsekvenser den nya inriktningen får för Ferrantes kommande författarskap. De vuxnas lögnaktiga liv slutar ju på ett sätt som tycks signalera att hon planerar en fortsättning. Där får vi säkert veta hur det går med Giovannas och Idas planer på att ”bli kvinnor på ett sätt som ingen annan varit med om”. För egen del hoppas jag också på att få veta mer om den unge teologen Roberto. Särskilt nyfiken är jag på hans djärva nytolkning av compunctio cordis, den hjärtats ånger som inte innebär försakelser utan en uppriktig vilja till självprövning och självkännedom.
Torsten Rönnerstrand
docent i litteraturvetenskap