Påve Franciskus avslutade ett tämligen dystert 2021 med att upprepa i grunden bekanta temata, som vikten av solidaritet under pandemin och att uppmana människor av god vilja att bli ”broderskapets hantverkare”. Franciskus är dock alltid en överraskningarnas påve, så vi vet inte vad 2022 kommer att föra med sig. Det kan dock inte hindra oss från att gissa. Här följer därför fem förutsägelser för 2022 om vad vi kan förvänta oss inom kyrkan.
”Århundradets rättegång” kollapsar
Vatikanens juridiska system gjorde ett första försök i somras med att få till stånd denna jättelika rättegång. Från början var det tio olika åtalade – däribland, för första gången, en av kyrkans prinsar, den italienske kardinalen Angelo Becciu. Alla är de anklagade för förskingring och andra ekonomiska brott, de flesta i samband med Vatikanens misslyckade fastighetsaffär värd fyrahundra miljoner dollar. Under det senaste halvåret har två saker blivit tydliga.
För det första hanterar Vatikanens minimala struktur för kriminella företeelser i vanliga fall mest ficktjuvar som arresterats på Petersplatsen. Nu pressas den bortom vad den klarar av, för att hantera logistiken i en rättegång med så många anklagade, så många åtalspunkter och så många inblandade jurister.
För det andra verkar Vatikanens åklagare också envist undvika domstolens order att presentera delar av de bevis som efterfrågats, vilket tyder på att de sitter på information som de ytterst ogärna vill överlämna.
Förutsägelse: Rättegången avslutas under 2022 utan fällande domar av någon betydelse.
Synoden om synodalitet blir en syndabock
För att sammanfatta: Biskopssynoden om synodalitet, sammankallad av påve Franciskus, är just nu i fasen med konsultationer inom stiften. Tanken var att fasen skulle vara avslutad i april men nu har den blivit förlängd till augusti. I september kommer en världsdelsfas att påbörjas, då varje världsdel går igenom resultaten från stiften. Därefter kommer det fysiska mötet att ske i Rom i oktober 2023. Än så länge har synoden inte orsakat så mycket väsen av sig, av den enkla anledningen att relativt lite har skett. Men, som med det mesta under Franciskus påvedöme, antagligen är dagens tystnad vilseledande.
Under våren och sommaren ska stiften i olika delar av världen rapportera in de konsultationer som hållits med präster, ordensfolk och lekfolk, och det mesta av underlagen kommer att vara tillgängliga. I takt med att materialet skickas in kommer några katoliker att ha synpunkter på innehållet – kanske särskilt eftersom de stiftsbiskopar som är mest överentusiastiska till synoden är påve Franciskus-anhängare. Därför lockar kanske den första fasen fram främst ”progressiva” medskick. När det blir allt tydligare kommer konservativa katoliker med all sannolikhet att börja varna för riktningen som synoden håller på att röra sig mot och då börja organisera sig inför nästa fas. Det är inte helt osannolikt att vi kommer att få höra: ”Hjälp, det här är ju Tyskland på global nivå!”
Förutsägelse: Framförallt under senare hälften av året kommer synoden om synodalitet att bli en av de ledande katolska debattfrågorna.
Mitten-höger Sankt Gallen-grupp
Denna informella grupp av inflytelserika mitten-vänster-biskopar, inspirerade av kardinal Carlo Maria Martini av Milano, namngavs efter det schweiziska stift där de höll sina första möten under senare hälften av 1990-talet. På olika tidpunkter var personligheter som kardinalerna Godfried Danneels i Belgium, Walter Kasper and Karl Lehmann i Tyskland, och Cormac Murphy O’Connor i Storbritannien med i gruppen. Idén var att tala strategi inför vad som skulle ske efter påven Johannes Paulus II långa påvedöme, helst för att hitta någon som kunde leda kyrkan i en mer progressiv riktning. Gruppen splittrades mer eller mindre efter konklaven 2005, men många deltagare spelade sedan en ledande roll under konklaven 2013 som valde påve Franciskus.
Jag vet inte om det redan finns en liknande grupp för mitten-höger-prelater, men om det inte finns är jag säker på att det kommer att finnas en snart. För tjugo år sedan var det katolska liberaler som kände sig oroade och uppskrämda och kände behovet av att ta sig samman. I dag klämmer skon på den andra foten, och det är den mer konservativa falangen bland biskoparna som känner sig omtumlade och förvirrade.
I denna covid-era kommer grupper som uppstår att vara mer flytande och mer virtuella än förut, och de kommer inte bara att vara beroende av att ses fysiskt. Hur som helst kommer samtalen att fortsätta.
Förutsägelse: Kardinaler och andra seniora biskopar kommer att tala sinsemellan om vad som kommer att ske härnäst, men det sker bakom kulisserna och blir helt inofficiellt.
Fler biskopar kommer att falla
Det kan vara svårt att tro att det fortfarande finns biskopar som fortfarande är sårbara när det gäller avslöjanden om prästers sexuella övergrepp – vare sig det gäller fall som har hanterats dåligt, eller anklagelser om något de själva ska ha gjort. Men sanningen är den att katolska kyrkan förmodligen är närmare början än slutet på denna kris.
Fjolåret förde med sig den senaste vågen av smärtsamma avslöjanden om kyrkans misslyckanden. Mest uttalat var det i en kontroversiell rapport från Frankrike som slog ner som en bomb och tydde på att det kan ha funnits så många som trehundratrettio tusen övergreppsoffer inom kyrkan under de senaste femtio åren. Kritiker ifrågasätter den statistiska metod som använts för att komma fram till den siffran, men hur som helst gav rapporten upphov till en tsunami för kyrkan i Frankrike.
Under 2022 förväntas en liknande rapport om katolska kyrkan i Spanien, och många experter förväntar sig fler avslöjanden från Polen, som har börjat ta tag i sitt förflutna. Utanför Europa och Nordamerika har bomben fortfarande inte exploderat på samma sätt, men vissa betraktare tror att till exempel Filippinerna eller Demokratiska republiken Kongo kan vara nästa i raden för liknande omstörtande avslöjanden.
Förutsägelse: Det finns åtminstone tio katoliker i höga positioner just nu runt hela världen som kommer att avgå som konsekvens av övergreppsskandaler någon gång under 2022.
USA orsakar huvudvärk för påven – igen
Sedan ärkebiskop Jose Gomez av Los Angeles valdes till ordförande för biskopskonferensen i USA 2019 är intrycket att han har lett konferensen i en något mer konservativ riktning, än den ton som anges av Franciskus. Gomez mandatperiod avslutas i november, och då måste biskoparna välja en efterträdare. Vad de än gör kommer det att tolkas som en omröstning om var de står i förhållande till påven. Det gängse vore att välja biskopskonferensens vice ordförande, just nu ärkebiskop Allen Vigneron av Detroit. Eftersom Vigneron också generellt ses som mitten-höger, skulle många iakttagare tolka det som att inte mycket har förändrats om han skulle bli vald – framförallt om biskoparna även väljer en ny konservativ vice ordförande.
Allt detta kommer att ske parallellt med hysterin kring de mellanårsval som hålls i USA den 8 november, vilket många kommer att se som en dom över president Joe Bidens ledarskap efter två år. Abort kommer med all sannolikhet att vara en het valfråga, speciellt om högsta domstolen försvarar Mississippis kontroversiella lag som förbjuder abort efter femton veckor – vilket, enligt många analytiker, de facto skulle upphäva domen i fallet Roe mot Wade från 1973.
Det betyder att biskoparna i USA oundvikligen kommer att bli politiska spelare under året, både i kyrkan och civilt. Åtminstone några av dem kan komma att spela den rollen på ett sätt som påve Franciskus och hans folk i Vatikanen inte bifaller. Så klart kommer detta att haussas bortom allt förstånd i sociala medier.
Förutsägelse: Någon gång under året kommer man i Vatikanen åter igen känna sig tvungen att publicera riktlinjer eller uttalanden för att uppmana biskoparna i USA att förbli präster och själasörjare och inte politiker – och, som vid tidigare tillfällen, kommer det att tas emot med blandade reaktioner.
John L. Allen Jr.
chefredaktör Crux
(Övers. från engelska med tillstånd av författaren)
