Ett treårigt megaprojekt är slutligen i hamn – synoden om synodalitet. Såväl kritiken mot hela idén som förhoppningarna på slutresultatet har varit enorma under resans gång. Hur ska man då sammanfatta resultatet? Lyckades påve Franciskus med att landa denna jumbojet, efter dess turbulenta luftfärd?
Ända från början har det funnits enträgna klagomål mot påve Franciskus biskopssynod om synodalitet, som påbörjades 2021 och slutade nu i oktober. Den har bland annat anklagats för att ha innehållit mest progressiva röster och för att synoden därmed inte har varit representativ för den globala katolska kyrkan.
Kritiker har till exempel konstaterat att en hel del officiella delegater har varit förespråkare för kvinnliga präster och för att kyrkan ska närma sig HBTQ-grupper. Däremot har det bland delegaterna inte funnits några anhängare av 1962 års mässa och endast få som utmärker sig inom pro life-rörelsen. (Värt att notera är också att ordet ”abort” aldrig nämns i det femtioen sidor långa slutdokumentet.)
Lutning åt vänster
En ytlig titt på hur det röstades i slutdokumentet skulle kunna ge ett intryck av falsk likriktning. De flesta av de 155 punkterna antogs av en överväldigande majoritet av de 355 röstberättigade deltagarna, med ett typiskt resultat på 352 mot 3 eller 350 mot 5. Det enda fallet där ja-rösterna var färre än 300 var för punkt 60, som handlar om kvinnliga diakoner, men inte ens den punktens 97 nej-röster representerar nödvändigtvis alla konservativa med en avvikande åsikt.
Ta följande formulering: ”Frågan om kvinnors tillträde till diakonämbetet är fortfarande öppen. Urskiljningen behöver fortsätta.” Den formuleringen skulle ha kunnat väcka förtret hos en konservativ som hade föredragit ett entydigt ”nej”, men det skulle lika gärna ha kunnat irritera en liberal, som är frustrerad över allt prat och tycker att tiden är mogen för att ta steget.
Lutningen åt vänster under synoden var kanske tydligast mot slutet, när den argentinske kardinalen Victor Manuel Fernandez, prefekt för Vatikanens dikasterium för trosläran, höll ett öppet möte med ungefär hundra deltagare för att diskutera kvinnors roll och ett tidigare uttalande från Fernandez om att ”det fortfarande inte finns plats för ett positivt beslut” angående diakonatet.
För att vara tydlig, Fernandez kan knappast betraktas som traditionalist. Han var spökskrivare för Amoris laetitia från 2016 (påvens apostoliska exhortation red.anm.), som gläntade på dörren till kommunion för frånskilda och borgerligt omgifta katoliker. Han var också den som skrev det officiella utkastet till Fiducia supplicans (2023) som tillåter välsignelse av personer i samkönade förhållanden. Ändå var han tvungen att ägna det mesta av det en och en halv timme långa mötet till att försöka övertyga synodrebellerna att han är tillräckligt progressiv. (Vi vet vad som sades eftersom Vatikanen släppte en ljudinspelning från mötet, trots synodens generella förbud mot att informera om interna diskussioner). Under diskussionen svarade Fernandez på totalt tolv frågor, varav alla – på ett eller annat sätt – var kritiska.
Kriterier för att bedöma mognad
Till exempel frågade en frågeställare varför just fördjupningsgruppen om ämbetsfrågor (som är en av tio grupper som tillsats av påve Franciskus för att begrunda känsliga frågor som kommit fram under synoden) är den enda som har blivit överlämnad åt en avdelning i Vatikanen. Inte särskilt ”synodalt”, tycker vissa.
En annan fråga gällde det ofta upprepade påståendet att förhållandena inte är ”mogna” för att lösa frågan om kvinnliga diakoner. När det gäller frukt, sade frågeställaren retligt, avgör man mognad genom att titta på färg, arom och konsistens, så vilka är då kännetecknen för kyrkan? Utan klara kriterier, varnade han, ”skulle vi kunna hålla på med detta resten av livet”.
Ännu en frågeställare noterade att den internationella teologiska kommissionens studie från 1997, i vilken man var positiv till kvinnliga diakoner, aldrig publicerades. ”Det finns misstankar om att något liknande” händer nu, sade den personen.
Den sista frågeställaren pekade på ett nyligen taget beslut från påve Franciskus, att öppna tjänstgöringen som akolyt, lektor och utnämnd kateket för kvinnor. Han berättade att när han var ny katolik för flera årtionden sedan fanns redan kvinnor i dessa roller i hans församling. Hur länge, undrade han, ska vi behöva vänta på att påven och Vatikanen inser att de än en gång ligger femtio år efter?
Genom hela mötet verkade Fernandez ofta agera i försvarsställning för att övertyga alla om att han inte är en stereotypisk tjänsteman i Vatikanen, på det sätt de var tidigare. ”Jag är inte känd inom kyrkan för att vara kvar i medeltiden”, insisterade han mot slutet. ”Ni kan slappna av och lita på att jag har ett öppet hjärta när det gäller att se vart den helige Ande leder oss.”
Balanserat och försiktigt
Med allt detta sagt är den verkliga frågan efter 2024 års synod, hur en så pass till synes snedvriden församling ändå kunde producera ett så försiktigt och icke-revolutionerande resultat. Studerar man synodens slutdokument ser man att det på de flesta punkter verkligen anstränger sig för att få till en balansgång mellan innovation och kontinuitet. Radikala förändringar förespråkas faktiskt inte på ett enda område. Med andra ord, jordbävningen som många förväntade sig för tre år sedan blev i själva verket bara en liten skälvning.
En förklaring kan vara att den mer konservativa minoriteten under synodsförsamlingen åstadkom oproportionerligt mycket. En annan förklaring kan vara att det fanns en allmänt utbredd trötthet bland deltagarna gällande de dispyter som uppstod efter förra mötet i oktober 2023, och en önskan om att nå ett fredligt slut.
Men till största delen måste man säga att det var påve Franciskus som styrde synoden mot denna mjuka landning. Han gjorde det genom att ta bort de flesta kontroversiella frågorna från dagordningen och skicka signaler om att han därmed ville fokusera på själva resan, inte destinationen.
Efter att synoden avslutats kungjorde påven också att det, i kontrast till tidigare synoder, inte kommer att publiceras någon apostolisk exhortation med slutsatser. Synodförsamlingens slutdokument får stå för sig självt. På så sätt har Franciskus undanröjt möjligheten för de aktivister som varit besvikna över synodens resultat, att hoppas på att påven istället skulle leverera genombrotten. Varför Franciskus valde denna väg finns det en mängd teorier om. Kanske var Tysklands synodala väg och dess till synes reella risk att leda till schism ett varnande exempel; kanske ville påven inte att jubelåret 2025 skulle överskuggas av berättelser om ett katolskt inbördeskrig.
Oförutsett slutresultat
Vilken anledningen än är, Franciskus har lyckats med att få till en upplösning på denna synod, som visserligen inte kittlar någons fantasi men heller inte skapar många nya skiljelinjer. För att säga det på ett annat sätt: Den konservativa falangen inom kyrkan var kanske inte brett representerad i synodshallen, men den verkar ha varit närvarande i överläggningarna hos synodens idéskapare.
Är synodens resultat därmed en besvikelse? Blev det ett avslut med ett ynkligt jämrande istället för ett rejält vrål? Kanske, men det finns ännu ett perspektiv att överväga. I en djupt splittrad och polariserad tid är det ett smått mirakel att katolska kyrkan kunde iscensätta ett sådant enormt konsultativt projekt och ändå på något sätt lyckas hålla ihop alla på slutet – även om ingen är helt nöjd. Och när man tänker lite närmare på just detta är det kanske inte så smått.
John L. Allen Jr
chefredaktör Crux
