Fader Johannes av Valamo, Artos 2020
Ivan Aleksejevitj Aleksejev, bondson från en by nära Tver, blev som munken Johannes av Valamo känd som en av 1900-talets stora prästgestalter och andliga vägvisare. När han dog 1958 sörjdes han av otaliga biktbarn i Ryssland/Sovjetunionen och Finland. Hans enkla, självironiska, realistiska och skarpsynta råd till dem som sökte hans hjälp, mestadels levererade och efter hand sparade i brevform, kom snart att sammanställas och publiceras och tillhör den ortodoxa kyrkans stora skatt av andlig litteratur.
Hans liv som munk började i Gamla Valamo kloster på ön Valamo i Ladogasjön. I tio år var han sedan föreståndare för Petsamoklostret vid Norra Ishavet, innan han återvände till Valamo. År 1940 evakuerades det då finska Valamoklostret undan sovjetiskt bombflyg till Heinävesi och det Nya Valamo. Fader Johannes följde med och fick en ny stor krets av biktbarn, som ofta besökte honom i klostret och höll kontakten vid liv genom brev.
Hans liv är enkelt, munkarnas nya liv var tufft i början. Men han lever i en stillsam, ödmjuk, stabil gudsrelation som strålar ut till hans ”andliga barn”. Underbart osentimental, samtidigt varm och kärleksfull är hans inlevelse, med tiden allt mer präglad av hans egna prövningar av ålder och ohälsa. Ända sedan sent 1950-tal har hans brev getts ut, först på finska, sedan engelska, tyska och flera språk.
Elisabeth Löfstrand har översatt dem från ryska till svenska, Astrid Andersson Wretmark har beskrivit honom och hans miljö (Fader Johannes på Valamo, Artos 2015). Därmed har vi fått tillgång till ett gripande prästöde, en älskvärd människa och en generös, kärleksfull och empatisk själasörjare från en tid nära vår egen.
Kaj Engelhart