Laurentius Nicolai Norvegus S.J. (Klosterlasse), översättning Henrik Lindeskog, Artos 2021
Under det senaste decenniet har utkommit ett antal böcker som tillsammans ger en mer fullödig och nyanserad bild än tidigare av det långdragna och smärtsamma skede då kyrkan i Sverige gick från att vara en del av den världsvida katolska kyrkan till att bli en svensk luthersk nationalkyrka. Boken En ny lära som aldrig tidigare hörts i Guds kyrka, där Klosterlasse bemöter de dokument som formellt låg till grund för denna omvandling, är en del av detta.
I förordet ger Magnus Nyman en bakgrundsbild: Den norsk-svenske Laurentius Nicolai Norvegus S.J. vann Johan III:s förtroende. Under täckmantel av katolikvänlig lutheran var han 1576–1580 chef för den högre svenska utbildningen i teologi och filosofi, förlagd till det forna franciskanklostret i Stockholm. Därav smeknamnet Klosterlasse. När han avslöjades som jesuit och katolsk präst landsförvisades han och slutade sina dagar i Vilnius 1622.
År 1593 genomfördes Uppsala möte. De texter som antogs där skulle ligga till grund för den lutherska kyrkan i Sverige. Dessa var, förutom Bibeln och de fornkyrkliga bekännelserna, Augsburgska bekännelsen samt själva mötesbeslutet från Uppsala. Det är de båda sistnämnda som Klosterlasse bemöter och resonerar kring. Hans text blev dock liggande i ett bibliotek i Polen och gavs först 1965 ut på originalspråket latin. Detta är den första översättningen till ett modernt språk, stilsäkert och kunnigt gjord av Henrik Lindeskog, som också försett texten med förklarande fotnoter. Den lätt moderniserade svenskan gör texten lättillgänglig utan att tappa kontakten med den tid varur den hämtats.
Klosterlasses text är både vederläggande och apologetisk och man behöver vara uppmärksam på om han för ögonblicket beskriver katolsk eller luthersk sida, eftersom det växlar kontinuerligt.
Gång på gång upprepas frågan var denna, enligt lutheranerna rätta tro fanns före Luther, eftersom ingen efter apostlarnas tid verkar ha förstått evangeliet rätt. Detta menar sig Klosterlasse inte kunna finna svar på i någon av de lutherska skrifterna, och där är han mycket beläst. Med såväl dessa skrifter som med Skriften själv underbygger han sina argument för att den lutherska läran inte är något annat än en heresi med ursprung i äldre heretiska rörelser. Samtidigt är han inte sämre än att han också kan tillstå att det fanns en del missförhållanden i kyrkan före konciliet i Trento samt att de svenska lutherska prästerna på vissa punkter varit mildare än de i Tyskland.
Vid genomgången av mötestexten, konstateras att Uppsala möte inte var ett riktigt koncilium, utan snarare en riksdag. Klosterlasse går igenom de sju artiklarna och det fattade beslutet och menar att denna förvirring av tron är den största av olyckor och att folket lurats.
Större delen av boken upptas av genomgången av Augsburgska bekännelsen, tjugoen artiklar i del ett och sju missbruk i del två. Det handlar i första delen om sådant som bruket av sakramenten, den fria viljan, syndens orsak, tro och goda gärningar samt helgon. Missbruken gäller prästers äktenskap, mässan, bikten och klosterlivet. Sist kommenteras de svenska lutherska prästernas båda efterskrifter till bekännelsen.
Klosterlasses genomgång skulle sannolikt blivit ett tungt argument i diskussionen. Han är en hängiven katolik som sörjer den kyrka han är övertygad om är den sanna, men vars utträngande han nu bevittnar. Med all sin tankeskärpa och verbala kraft gör han vad han kan för att rädda katolska kyrkan kvar i Sverige och föra henne tillbaka till sin gamla position. Han inser nog att chansen är liten, men ändå andas texten hopp – hopp att de som arbetat för den protestantiska trons införande ska inse sitt misstag, men framför allt att Gud ska förbarma sig över Sverige och ingripa.
I Guds tidsplan ingick det inte att Klosterlasse skulle få uppleva detta. Han dog i exil och den text han lade ner sin själ i får sin spridning först nu, fyra hundra år efter hans bortgång – men att katolska församlingar över hela landet nu åter firar mässa, skulle ha berett den norsk-svenske försvararen en stor, stor glädje!
Katarina Hallqvist
