Peter Strang, Libris, 2021
När jag lägger ifrån mig Peter Strangs bok känner jag inget speciellt. Visst finns det stycken som berör mig, men på det hela taget är det en ingenting-speciellt-känsla. Dock, det bidrar till allmänbildningen att veta att det också vetenskapligt är fastställt att lidande lindras om man delar det med en vän, men det har jag alltid vetat, och inget förändras, för mig, för att det är vetenskapligt konstaterat.
Bokens förtjänst är att den vidgar begreppet gemenskap ifrån de klassiska definitionerna av partner, barn, nära vänner, arbetskamrater och gamla klasskamrater, till att också inkludera gemenskapen med djur, natur och något större. Strang skriver personligt och styrker det han säger med fakta, till exempel att skogspromenader ger mätbart positiva effekter på puls, blodtryck och hjärnaktivitet. I samma anda lyfter han fram hur hundar på demensboende gör äldre lugnare, mer sociala, mer aktiva och mindre aggressiva. Det mest intressanta är när han skriver om behovet av något större. När livet vänder känner de flesta ett behov av att knyta an till något större, och de som har en tro upplever ofta mening, trygghet och gemenskap i trosutövandet. De som inte har en tro har samma behov av det större, och hänvisar ofta till att känna sig som en del av den livskraft de ser i naturen.
Vad som gör Strangs observationer intressanta är att han är professor i palliativ medicin och har arbetat som läkare i fyrtio år och på så sätt har stor erfarenhet från svårt sjuka. Tidigare har han skrivit om hur hälsovådlig ensamheten är; i denna bok är den drivande frågeställningen vad som gör att vi mår så bra av gemenskap. Ambitionen är väl så god, men boken lyfter aldrig riktigt och jag anser att andra böcker han författat varit mer givande. Icke desto mindre rekommenderar jag denna till någon som vill öka sina allround-kunskaper genom trevlig prosa på söndagseftermiddagen.
Carolina Olsson