Sten Hidal, Artos, 2021
Sten Hidal berättar om sina år i kyrkans, vetenskapens och kulturens tjänst. Vi får följa honom under uppväxten i Landskrona, under gymnasietiden alltmer aktiv i stadens kristna gymnasistförbund. Efter teologiska studier i Lund prästvigd i Svenska kyrkan. Efter några korta år som präst väljer författaren att ta konsekvenserna av sina åsikter och bli katolik. Med tiden blev han professor i hebreiska i Lund, dekan för teologiska fakulteten, översättare, Englands-vän och kulturhistoriker. Kunnig i forntida språk. Därtill fågelskådare, poesi-älskare och expert på Tegnér – bland mycket annat.
Huvuddelen av boken berättar om livet som högkyrklig teolog, som präst i Visby stift och därtill om forskarens vardag i Lund. Vilken är då den idealtypiske läsaren? Två avsnitt dominerar helt: tiden som teologistuderande och senare präst. Vi får ett fint porträtt av den dåtida biskopen Olle Herrlin, bildad, sparsam, tillbakadragen, med en förklaring till dennes lite försiktiga sätt. Att så många av stiftets präster var frimurare väcker viss förvåning.
Författaren nämner att Alf Härdelins och Per Beskows memoarer kan vara lämpliga komplement för den som vill förstå den ”katolicerande” riktningen i Svenska kyrkan och varför så många valde att konvertera. Med rätta betonar han att dåtidens ”högkyrklighet” inte såg sig själva som en konservativ och rigid rörelse, utan snarare som en ung, dynamisk och ofta lite orealistisk förnyelse.
Undertecknad har rört sig i flera av författarens cirklar och har funnit ett stilla nöje i att återvända till svunna tider. Kanske har den efterfrågade idealtypiske läsaren därmed pekats ut. En person med rötter i den liturgiska förnyelsen, till exempel högkyrkliga präster, i synnerhet de som övervägt att bli katoliker, eller rent av tagit det steget, lägg därtill kulturhistoriskt intresserade personer gärna med akademiska preferenser av teologiskt slag.
Magnus Nyman
