Saara Sauko, Vulcan, 2017
Saara är rädd för tre saker när det kommer till att finna den rätta mannen: att han ska våldta henne, att han ska dö, men mest av allt att hon ska gifta sig med fel person, någon som inte är han, och ångra sig resten av livet. Men vem är den här han? Det enda hon vet med säkerhet är att han kommer att komma. Saara lever på hoppet om kärleken –den ska rädda henne från barndomens misshandel, sexuella övergrepp och mobbning.
Efter långa år av sökande bestämmer sig Saara för att vända sig till en katolsk själasörjare. Då börjar hon istället att upptäcka kärleken i sig själv, att få ge sig själv helt och hållet till någon som är värd det. Det är i detta sökande, som rör upp både sår och sorg, som Saara får det första brevet från sin yngre syster Ida, som liksom henne är fylld av en bottenlös tomhet och längtan efter självförverkligande.
I en självutlämnande brevväxling med Ida får vi läsa om Saaras tankar kring förälskelse, passion, kärlek och självtillblivelse, om de spår en barndom utan kärlek lämnar, orsakerna till Saraas känslor av otillräcklighet och skam över sin kropp, och om Saraas möte med Nathanael som får Saraa att upptäcka sig själv. Jag skulle rekommendera läsaren att läsa Saraas kärlekhistoria före själva brevväxlingen, som endast går att förstå i ljuset av hennes uppväxt och tidiga livserfarenheter.
Även om boken inte innehåller någon katolsk terminologi går det att ana Guds närvaro i författarens liv och brev. Trots ett väldigt enkelt och vardagligt språk och en smått rörig tidslinje förblir boken ett vackert vittnesbörd om kärlekens helande kraft och vikten av att lära känna sig själv för att kunna känna igen riktig kärlek.
Bénédicte Cedergren