Enno Tammer (översättning: Maarja Talgre), Rabén & Sjögren, 2020
Unga litteraturkonsumenter kan ha svårt att föreställa sig att tecknaren Ilon Wikland, vars bilder andas en orörd idyll, i hela sitt liv har burit på barndomsminnen från ett krigshärjat Estland. Enno Tammers biografi ger därför en behövlig helhetsbild. Boken är ett litet praktverk där Wiklands enastående livsberättelse blandas med ett gigantiskt bildmaterial. Den kan tjäna som högläsningsbok och ge flera generationer behållning, både som skildring av en givande konstnär och som dokument över en mörk tid i Europas historia.
Ilon Wikland föddes 1930 och tillbringade en stor del av barndomen hos morföräldrarna i Tartu och farföräldrarna i Haapsalu. I båda hemmen mötte hon kärlek, trygghet och frihet.
Hennes tillvaro slets sönder av Andra världskriget. Hon var nio år när ryssarnas nattliga deportationer inleddes i Haapsalu. När hon var fjorton utplånades stora delar av Tallin och Narva i ryska bombattacker. Då insåg hennes farföräldrar att hon inte skulle få ett gott liv i Estland och satte henne på en båt till Sverige som ansågs vara framtidslandet.
”Båtresan med lyckligt slut visade mig att jag var en överlevare och kan klara mig här i livet”, säger Ilon Wikland i boken. Ja, på ett förunderligt sätt fick hon ständigt nya chanser att gå vidare, nya möjligheter att utveckla sig som både person och konstnär. Men att vägen till framgång går genom hårt arbete står klart.
Hennes stora genombrott var den förtroliga arbetsgemenskapen med Astrid Lindgren. Deras alster har kommit att älskas av oräkneliga barn genom årtionden. Men hon har även arbetat med andra författare, som med Rose Lagercranz i Den långa, långa resan (1995), och givit ut egna böcker, som I min farmors hus (2005).
Det är i dessa två som hon äntligen förmedlar bilder av de mörka minnena från sin barndom.
Birgit Ahlberg-Hyse