Peter Halldorf, Silentium förlag, 2021
Vad är det som är så svårt med kärleken? Jag är inte säker på att jag fått svar på just den frågan då jag slår igen Den svåra kärleken efter noggrann läsning. Men jag har fått insikter om framför allt den österländska spiritualiteten och tycker att jag varmt kan rekommendera den. På bokens försättsblad står ”Så sammanvävda är vi människor med varandra – liksom med hela den övriga skapelsen – att vi upphör att existera om vi inte omfamnar varandra i kärlek.” Onekligen ett ofattbart stort antagande och kanske förklaringen till bokens titel.
De som besökt Nya slottet Bjärka-Säby och deltagit i reträtt eller möten har då också känt en österländsk atmosfär som kännetecknar gudstjänstlivet i den ekumeniska kommuniteten. För drygt femton år sedan började man där praktisera den orientaliskt färgade liturgin som benämns ökenmässa och som också präglades av de olika traditioner medlemmarna kom ifrån. Bokens författare Peter Halldorf, som är en av grundarna till kommuniteten i Bjärka-Säby, är också redaktör för tidskriften Pilgrim och har sin bakgrund inom pingströrelsen.
Många framstående teologer, tänkare och mystiker, från forntid till moderna tider, citeras. Så får vi veta att den ortodoxe prästen fader Sofrony (1896–1993) under sina sista år på klostret Athos levde som eremit och att han där anbefallde de munkar och nunnor som fanns på detta unika dubbelkloster, att inte bara be Jesusbönen utan att praktisera den som den enda gemensamma bönen. Den rysk-ortodoxe metropoliten Anthony Bloom (1914–2003), som var en modern tänkare, beskrev att man genom denna bön kunde leva i ett tillstånd av bön, som ska ses som en oförskylld gåva, helt oberoende av egna ansträngningar. Författaren besöker fader Symeon som beskriver hur fader Sofrony på ett harmoniskt sätt rymde både öst och väst och påtalade att Jesusbönens viktigaste frukt är ödmjukheten. ”Ett sant andligt liv är inte möjligt utan ödmjukhet”, slår fader Symeon fast.
Ödmjukhet och medlidande är grunden i den ortodoxa spiritualiteten.
”Kan vi hoppas på allas slutliga frälsning?”, frågar sig författaren, och får av den engelske metropoliten Kallistos svaret att det är en del av vårt framtidshopp. Två grundläggande principer slogs fast under kyrkans första århundraden: Gud är kärlek och människan är en fri varelse. Det finns bara en enda sak i världen som Gud inte förmår: att tvinga människan att älska honom.
För mig som tidigare inte är så bekant med ortodoxt tänkande är boken en bra introduktion. Mer än något annat betonas påskens och uppståndelsens spiritualitet. Få kvinnor citeras, men jag läser att den kända katolska författaren Gunnel Vallquist upptogs i den ortodoxa kyrkan i Paris, men förblev katolik. Hon beskriver hur hon speciellt fascinerades av ”teocentriciteten, det vill säga den koncentration på Gud som förmår ta människan ut ur hennes egen åsyn, befriar henne från religiös självanalys och ställer henne i den eviga tillbedjans sammanhang”.
Elisabet Finné
