Fredrik Heiding, Artos förlag, 2020
Ett av de största ögonblicken i ett barns tidiga utveckling är när det plötsligt svarar på ens blick med ett leende. I glatt samspel utvecklas snart det lilla leendet till skratt, man får den underbara upplevelsen av att fördjupa relationen och kärleken till sitt barn genom den delade glädjen. Här skapas förutsättningen för den framtida leken, så viktig för människans utveckling. Hur oändligt onaturligt, sorgligt och tragiskt vore det inte om leendet och leken saknades i våra liv.
Skrattet är en vital del av vad det innebär att vara människa. Så fundamentalt att vi inte kan utvecklas till vår fulla potential om det skulle fattas oss. Denna insikt om människans beskaffenhet får följder även för vår teologi, vår lära om vem Gud är. Om vi människor är skapade till Guds avbild, så måste även glädjen, humorn och leken vara en del av vem Gud är.
Ändå har jag som teolog och kateket inte ofta stött på denna aspekt av Gud. I de traditionella katekeserna beskrivs Gud som treenig, allsmäktig, god, sann, allvetande, barmhärtig och evig … men hans lekfullhet nämns nästan aldrig. Därför är det så befriande att jesuitpater Fredrik Heiding utkommit med boken Lek för Guds skull.
Utgångspunkten är samtal om erfarenheter av lek i en fyraårings, en skådespelerskas och tre benediktinsystrars liv. Deras konkreta livssituationer lyfts in i filosofiska och teologiska resonemang vilket ger de teoretiska delarna i boken ett livsnära perspektiv. Författaren beskriver människans förmåga att leka och skämta som en nödvändig färdighet för vår förmåga att hantera livets paradoxer, kunna förena lidande och lycka, dansa, spela teater och utforma liturgi. Leken är en av våra viktigaste gåvor för att hantera livet i hela sin komplexitet. Med hjälp av kyrkofäder, heliga dårar, teologer och nutida filosofer får vi en medryckande resa över lekens många dimensioner.
En för mig särskilt spännande tanke var hur viktig leken är i människors tillvaro för att den erbjuder en stunds ”ändamålslöshet”, och just därför ger oss mening. Våra liv måste innehålla de pauser som den fria leken erbjuder oss. Kanske finns här en glimt av evigheten.
Finns det då tecken i uppenbarelsen på Guds lekfullhet? Ja, självaste skapelseberättelsen är faktiskt berättad med en stor portion humor som kan gå oss nutida läsare förbi. De hebreisktalande lyssnarna måste ha skrattat till när Gud liksom en krukmakare använder jord (’adâmâh’ på hebreiska) för att forma den första människan (’âdâm’ på hebreiska skulle kunna översättas med jordvarelse). En lek med orden som med säkerhet bidrog till underhållningsvärdet när man lyssnade till denna urgamla berättelse vid lägerelden. Författaren lyfter även fram kyrkofadern Johannes från Damaskus beskrivning av Treenigheten som liv i form av gudomlig ringdans. Var och en är en enskild individ men blir samtidigt ett i dansen. Här lyfts också in betydelsen av kroppen för att bättre förstå och närma oss det heliga. Men spår av Guds humor kan vi också upptäcka i skapelsen runt oss. Se bara på pingviners vankande, zebrors ränder, hundars svansviftande och giraffernas långa hals, för att nämna några tecken på Guds komik i skapandet.
Skrattet hör till människans natur och om Jesus var både sann Gud och sann människa måste han också ha haft denna egenskap. Men skillnaden i tid och kultur gör att vi missar en del komiska poänger i evangelierna. Sannolikt skrattade de som lyssnade när de hörde Jesus säga: Finns det någon far bland er som ger sin son en orm när han ber om en fisk eller ger honom en skorpion när han ber om ett ägg? (Luk 11:11–12). Uppmaningen att ta bort bjälken ur sitt eget öga innan man avlägsnar flisan ur sin broders öga fick nog också åhörarna att skratta. Liksom bilden av att det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike. Heidings bok ger många exempel på humor i Jesu undervisning som vi lätt förbiser i gudstjänstens lite högtidliga inramning.
För mig är denna bok en vattendelare, från och med nu kan vi inte tala om Gud på samma sätt som förut. Jesus sa: Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in (Mark 10:15). Trots att Jesus upprepade sin uppmaning många gånger i evangelierna har den beaktats alldeles för lite i kyrkans historia. Något som utmärker barn är just att de tar leken på allvar, den är en stor del av deras liv. Jag hoppas att många upptäcker Lek för Guds skull som en ögonöppnare för att bättre förstå något av det viktigaste i Jesu budskap.
Ulrika Erlandsson
