Tro, hopp och kärlek är de största dygderna, så lär aposteln Paulus i Första Korintierbrevet. De är inriktade på Gud, därför kallas de teologala. Vi får dem av honom och om vi tar emot dem kan vi leva i gemenskap med honom och finna lycka och mening i livet. ”Och störst av dem är kärleken”, fortsätter Paulus. Det håller Werner G. Jeanrond med om och tar sig an dygderna i omvänd ordning. Han har skrivit en bok om kärleken och ska skriva en om tron. Men nu kommer boken om Hoppets dynamik.
Människan hoppas på många nivåer: att livet ska bli bättre nästa vecka eller för nästa generation. Hon frågar sig om man kan hoppas på något efter slutet på det jordiska livet, och vad som händer med de närstående som går bort. Men hoppet som dynamisk kraft har det svårt. Hoppet om evigt liv, som har givit mening under århundraden, blir allt mindre omfattat, också bland kristna, menar Jeanrond. Och här i detta livet breder individualismen ut sig: den moderna människan vill inte vara beroende av någon högre makt och inte av andra människor utan ser sig som kompetent att skapa sin egen lycka. Vi har blivit fria från tvång, men har vi samtidigt förlorat vårt sammanhang?
Hoppet är framför allt relationellt. För hur hänger dygderna ihop? För Jeanrond är kärleken grunden till allt, medan tron spelar en underordnad roll i hans beskrivning. Alla som vill gå in i Guds kärlek kan leva i hoppet. Han menar att det finns goda skäl att hoppas. Grunden till vårt hopp är Guds kärlek som är aktiv och drar med sig alla som går in i dess praktiska sammanhang.
Men det finns ingen (särskild) kristen kärlek skriver Jeanrond flera gånger. Han vill visa att Guds kärleksrörelse omfattar allt, den sträcker sig mot alla och också mot allt skapat, ja, den vill omfatta hela universum. Hoppet om himlen blir då ett förverkligande av fyrfaldiga relationer: med Gud, med andra människor, med hela skapelsen och med mig själv i min utveckling som människa. Men Guds kärlek är krävande, vi kan inte knyta ett hoppets band med Gud utan att förvandlas.
Jeanrond vill tala om hoppet på ett modernt och allomfattande sätt, men han räddar vissa traditionella värden. Han gör en skarp läsning av liknelsen om yttersta domen i Matteusevangeliet, där skillnaden går mellan dem som går in i kärlekens handlingar och dem som inte gör det. Därifrån resonerar han kring föreställningar om himmel och helvete. Han anser att det är omöjligt för oss att få veta konkreta saker om himlen, men vi kan sträva efter och hoppas på att få vara i Guds kärlek. Han anser att man inte kan bortse från helvetet som möjlighet, för människor kan välja bort gemenskapen med Gud och de krav hans kärlek medför. Efter en intressant analys kommer han fram till att skärselden är meningsfull som symbol för Guds kärleksfulla dom. Den blir en bild som visar på vår mänskliga erfarenhet av otillräcklighet, vårt hopp om förvandling och om en möjlighet för de levande att bistå de döda.
Men det förvånar att dynamiken i hoppet på Guds kärlek framställs på ett så torrt sätt, med ett högtravande språk och ibland märkliga ordval. De allomfattande tankarna gör att människor med sina liv, sin oro i vardagen och sina livskriser knappt syns till. Och strävan efter att vara universellt öppen mot alla människor och mot olika religiösa traditioner gör att framställningen blir abstrakt. Det konkreta livet i församlingar, med gudstjänster och sakrament, får liten plats eller betydelse. Boken ger en mångsidig bild av idéhistorien, men kristendomen blir mer en tanketradition än en levande gemenskap. Så här finns mycket att tänka kring, men tankarna möter inte direkt behovet av hopp mitt i livet, det får man lägga till själv.
Björn Hjalmarsson
Werner G. Jeanrond: Hoppets dynamik, Verbum, 2020