Världens biskopar står inför en svår utmaning: att öppna för offentliga mässor utan att riskera bekämpningen av coronasmittan. Det gäller att göra rätt bedömning – ungefär som när man vill lyckas i köket.
Har man tillbringat mycket tid i Rom har man antagligen någon gång ätit en portion cacio e pepe, en klassisk rätt som bara innehåller tre ingredienser: svartpeppar, pecorino-ost och pasta. Man kokar pastan, häller i riven ost och peppar, färdigt. Osten blandas med stärkelsen i pastavattnet och skapar en krämig sås, som får smak av peppar. Men, som den berömde italienske kocken Luca Pappagallo säger:
– Casio e pepe verkar vara den allra enklaste maträtten i det italienska köket, men i själva verket är det den svåraste.
Detta eftersom de olika stegen, tajmningen och blandningen måste vara helt rätt, och ett litet fel kan få stora konsekvenser. På så sätt är cacio e pepe en passande metafor för det recept som katolska biskopar i olika delar av världen verkar försöka följa när det gäller att återuppta det kyrkliga livet efter coronabegränsningarna.
På ytan verkar det också enkelt: alla vill kunna fira mässan och de andra sakramenten så snart som möjligt, så i takt med att olika länder lättar på restriktionerna skulle man förvänta sig att biskoparna trycker på knappen nästan med det samma.
Olika bedömningar
Ändå var det inte förrän en bra bit in i maj som de italienska biskoparna tillät offentliga mässor, efter starka protester mot regeringen, som till en början inte ville ge grönt ljus. De franska biskoparna, å andra sidan, bad inte om tillåtelse utan meddelade helt sonika att man skulle börja igen 11 maj, två dagar före ett schemalagt videosamtal med president Emmanuel Macron.
I Vietnam har åtminstone tre stift återupptagit offentliga mässor, och i usa har vissa biskopar också agerat, även om biskop Peter Baldacchino av Las Cruces i New Mexico satte en begränsning på max fem deltagare enligt bestämmelserna i delstaten. Andra biskopar har följt efter.
Det finns med andra ord inget konsekvent tillvägagångssätt, vare sig när det gäller enskilda biskopar eller biskopskonferenser. Precis som med cacio e pepe så finns det tre ingredienser: önskan att fira mässan, önskan att inte gå emot civila ledare och folkhälsomyndigheter, och biskoparnas egen auktoritet. Det svåra är att blanda de tre ingredienserna på rätt sätt.
Många fallgropar
Om biskopen agerar helt på egen hand skulle han, i större länder, kunna anklagas för att sätta press på de övriga biskoparna. Om han inte gör det kommer människor att tycka att han är byråkrat. Om biskoparna tillsammans tar beslutet att öppna för snabbt anklagas de för att vara vårdslösa, om de är för långsamma sägs det att de vacklar. Om de väntar på grönt ljus från regeringen kommer folk att klaga på att de sätter ett farligt prejudikat; om de inte gör det kommer det i stället att sägas att de är arroganta och tror att kyrkan står över lagen.
Mardrömsscenariot, som ingen vill ha, är att lyfta förbudet för offentlig mässa för att sedan få reda på att viruset inte har begränsats och åter vara tvungen att införa restriktioner.
Det här är ingen fråga Vatikanen kan avgöra eftersom datum och tillvägagångssätt bestäms lokalt. Vad gäller signaler har påve Franciskus visat samma ambivalens som många katoliker känner mellan att inte vilja strunta i vetenskapen och samtidigt vilja vara ”nära” folket. Den biskop som vänder sig till påven för vägledning kommer därför inte få någon tydlig knuff, vare sig åt ena eller andra hållet.
Som tur är har Luca Pappagallo detaljerade videoinstruktioner när det gäller att visa hur man tillagar cacio e pepe. Vad gäller biskoparna har de tyvärr ingen sådan resurs, och därför är det kanske förståeligt att deras eget recept fortfarande verkar vara under utveckling.